Först efter många år av repressalier och hårdare tryck mot kvinnorörelsen, som ledde till försiktighet bland aktivisterna, blev det möjligt att anordna ett öppet möte i Teheran. Majoriteten av deltagarna värnade om kvinnorörelsens självständighet från makthavarna och uppmärksammade vikten av mobilisering och arbete nerifrån och på kvinnors villkor.
På seminariets olika workshops diskuterades kvinnorörelsens utmaningar och uppgifter inom ramen för den nya politiska situationen i Iran. Dessutom diskuterades arbetsmetoder för en ny våg av beredare självorganisering. Fokus i diskussionerna låg på rörelsens behov och främsta uppgift att bli mer inkluderande av kvinnor från olika samhällsklasser och inte minst av kvinnor från de olika etniska grupperna runt om i hela landet. Detta för att kunna lyfta upp kvinnornas egna huvudkrav, istället för att begränsa kvinnorörelsens resurser till de utbildade medelklasskvinnornas krav, som redan är välrepresenterade bland kvinnorättsaktivisterna. Det talades självkritiskt och upplyftes vikten av att i egenskap av kvinnorättsaktivist integrera sig i sin lokala verklighet och inom olika delar av civilsamhällets organisering för demokrati.
En av deltagarna på Teherans kvinnomöte sade till Feministiskt Perspektiv att mötet var givande, väckte hopp och framtidstro. Enligt henne förbereder kvinnorörelsen sig inför den förhoppningsvis kommande nya vågen av kamp för kvinnors rättigheter genom att diskutera sina misstag, styrkor och brister samt skapa dialog mellan civilsamhällets olika grupper.
Arrangörerna skickade enligt uppgift inbjudan till olika fraktioner inom kvinnorörelsen för medverkan och dialog. Men inga aktivister eller representanter från den så kallade ”reformist”-fraktionen inom kvinnorörelsen det vill säga de som förespråkar lobby-arbete eller samarbete med nya president Rouhani och de medarbetare som lovar mera rättigheter, valde att delta.
