Under höstens budgetförhandlingar fick Anders Borg frågan av en SD-politiker om varför han inte satt något tak för hur mycket invandringen får kosta. Elegant tillbakavisade Borg själva frågan genom att byta begrepp: istället för ”invandrare” talade han om ”invånare”. Detta ogiltigförklarade effektivt SD:s frågeställning eftersom en nations invånare alltid räknas som ”tillgång” snarare än ”kostnad”. Borg avslutade med att synliggöra den rasistiska grunden för SD:s perspektiv genom att fråga: ”varför vill inte SD ha fler svenskar?”
Det var ett upplivande meningsutbyte. Annars är det lätt att glömma den liberala tanketraditionens antirasistiska potential i en kontext i vilken liberala friheter såsom ”yttrandefriheten” blivit det rutinmässiga svaret mot kritik och krav på förändring av rasism i vårt kulturarv och vår kulturproduktion. Den kolonialt civilisatoriska delen av liberalismens universalism har varit mer framträdande än den egalitära när liberalerna gått över från Westerbergerans liberala antirasim till den nu dominerande kulturalistiska nationalismen (de andras kulturer hotar vår nations individuella frihet, bort med integration, vi måste lära dem och tvinga dem att anpassa sig till våra värderingar).
Splittringen inom liberalismen gentemot den ökande rasismen i det offentliga talet syns också i förhållningssätten till den kritiserade annonsen om ”fakta om invandring” i DN. Medan vissa liberala skribenter återigen åberopade yttrandefriheten för att försvara reproduktionen av rasistiska budskap och/eller förnekade rasismen i dessa budskap, gick Svenskt näringsliv snabbt ut med en annons där de bemöter den rasistiska undertonen i annonsens lista på viktig fakta om invandring med en annan lista som kopplar invandring till nybyggande, entreprenörskap och dynamisk ekonomi. Homo economicus är universell i fråga om ras. Det är andra egenskaper (produktivitet, konkurrenskraft, köpkraft) som utgör grund för tilldelning och uteslutning i en ideal nyliberal värld.
Den nyliberala ekonomiska regimen ökar samhällsklyftorna och frånsäger sig ansvar för samhällsmedlemmar som uppfattas som ekonomiskt improduktiva, men dess diskurs – även om inte dess effekter – kan vara starkt antirasistisk.
Är nyliberal antirasism en pålitlig allierad för antirasistisk feminism? Det är inte så svårt att välja sida i meningsutbytet mellan SD:s politiker och Anders Borg. Men i det långa loppet är frågan om orienteringspunkten för antirasistisk feminism är ökad jämlikhet för alla eller bara avskaffandet av kön och ras som uteslutningsprinciper. I det första fallet går nyliberalism i motsatt riktning, i det andra fallet skulle de kunna samarbeta.
