Guldbaggen fyller 50 år och det firas med en inledning i svartvitt och damer som dansar i OP-mönstrat à la 60-tal. I dag kan vi konstatera att SVT valde att återspegla mer från 60-talet än deras kläder.

Listan över prisutdelare lovade gott

Jag började kvällen med att träffa Anja Pärson och Filippa. Shit vad roligt! Ser på listan att flera av mina älskade och begåvade kollegor ska dela ut pris. Däribland Sissela Benn, känd för sin karaktär Filippa Bark, och Kodjo Akolor som jag har jobbat ihop med på Sveriges Radio P3.

Sissela Benn och Kodjo Akolor stod för den bästa underhållningen och gav mig de hjärtligaste skratten under galan. Kodjo till exempel med skämtet som belyste hur filmbranschen konsekvent utestänger rasifierade genom att söka jobb i direktsändning ”om någon skulle ha en manlig svart huvudroll, så är mitt cv i foajén”.

Det är imponerande att Akolor lyckades leverera efter att ha blivit förnedrad av Sissela Kyle med den osmakliga introduktionen att ”nu blir det färgfilm”.

Kommentaren om färgfilm skulle föreställa en ordvits om Kodjos efternamn: (A)kolor. Det är lustigt, för ingen annan blev presenterad genom en ordvits om vare sig för- eller efternamn. Kanske tack vare att det helt enkelt inte är så kul att ordvitsa om namnet Harriet, Thomas eller Mikael? Eller så beror det på något annat? På att det så kallade skämtet också syftar på hudfärg?

Som om det inte vore nog uttalades namnet fel. Jag vet inte hur många gånger jag hört en programledare eller konferencier presentera en hel rad personer med namn helt felfritt, för att sen misslyckas helt med ett enstaka namn. Varje gång det händer ger det en tydlig signal om att ”ditt namn är konstigt, JAG kan inte uttala det”. Det signalerar också överlägsenhet, att en person som har många års erfarenhet som programledare inte anser sig förlora i status själv av att uttala vissa namn fel. Den som skulle kalla Mikael Persbrandt för Mikaela Persant, skulle ses som dum och misslyckad. Men säger du fel på Özz Nujjen, eller Kodjo Akolor, är det ingen som reagerar. Jag tycker det är ett lågvattenmärke inom programledarkåren, och tycker att det ingår i vårt uppdrag att behandla alla lika. Det vill säga – allas namn ska uttalas rätt.

I det här fallet, följs namnets förlöjligande av en slags hänsyftning till att personen som bär namnet är färgad. Det är varken mer eller mindre än ren rasism. Nästan alla personer som bjuds in på Guldbaggegalan är vita. Nästan alla personer som får jobb inom film är vita. Nu kan vi se varför. Det finns en ingrodd rasism i branschen där en vit person kan spela vilken roll som helst. Du är framförallt dig själv. Men är du rasifierad, så är du bara det.

Stereotyp rekrytering av underhållare

Nästa år är mitt förslag att Guldbaggegalan tänker likadant som när de bjuder in presentatörer och värdar för galan. Ge dem i steg ett det uppdrag som tycks passa dem bäst utifrån rasistiska, sexistiska och hombofoba normer och stereotyper så att ”rasifierade personer får presentera utländska filmer”. I år var det Kodjo som presenterade den kategorin och Jason Diakité delade ut pris till bästa dokumentärfilm, som det här året filmades utanför Sverige i två av de tre fall. Låt också Cissi Fors presentera årets smink, (för hon är så snygg?) och Harriet Andersson presentera årets bästa film (för äldst ska presentera det tyngsta priset?). Därefter kunde SVT blanda och ge. Harriet skulle kunna presentera årets dokumentär, Jason årets bästa film, och Kodjo årets smink, och så kunde Cissi få dela ut pris till årets bästa utländska film. Även vad gäller presentationerna av prisutdelarna och artisterna kunde SVT blanda och ge. Jonas Gardell skulle kunna kallas för en ”legend” och Mikael Persbrandt för ”en sprallig heterosexuell” (va, det hade ju varit ett kul skämt?) istället för att kalla Jonas Gardell för en ”sprallig homofil”.

Rasism som kompensation

Bristen på vita män i pristagarlistan kompenserades med rasism. Det är ju ofta så. Att, rasism och homofobi kommer hand i hand med sexismen. När makten ska centreras och försvaras gentemot ”dom andra” ska vi göra den vita heterosexuella mannen till en osynlig, icke-ifrågasatt maktenhet. Han får breda ut sig. Många tycks till och med tycka att det är lite gulligt. Mikael Segerström, fick läsa sitt gamla tal från en annan gala och sedan åka ner genom scengolvet. Hoppsan så roligt.

Det saknades vita män på scen, så en gammal gubbe från en annan gala dammades av för en repris. Segerström tilläts dessutom använda utrymmet för att göra PR för sin bok. I år hade könsbalansen kunnat vara annorlunda på scen, annars. 2013 var ett succéår ur det perspektivet. I kategorin årets manuskript var endast kvinnor nominerade. Årets bästa film, Återträffen, gjordes av ett team av kvinnor som intog alla viktiga positioner. Foto (otroligt högstatus inom film, och reserverat för män), producent, regi och manus var gjort av kvinnor. Inte konstigt att filmen blev så bra sen!

Även innehållet i själva showen hade potential. Att komikern Sissela Benn tog utrymmet att skämta om Fredrik Reinfeldt på ett sätt som förde tankarna till Silvio Berloscouni, och pika Lena Adelsohn Liljeroth för att ha ätit en rasistisk tårta, var LYSANDE! Så det fanns ljuspunkter.

Gardell patologiserade och förlöjligade Odell

Men strukturer sitter hårt. När priset för årets manuskript skulle delas ut, fick vi se tre kvinnor i bild, och istället för en högtidlig stämning gjorde Jonas Gardell allt för att stjäla rampljuset genom att (återigen) dra skämt om att Anna Odell ska hålla tal, och vad pinsamt det ska bli och något larvigt om att det hade blivit pinsamt om hon inte hade fått inbjudan till galan (eftersom Odells Återträffen är en spelfilm på grund av att hon inte bjöds in till den återträff som hon hade planerat att dokumentera som ett konstprojekt).

Ursäkta mig, men är det omöjligt för en kvinna att spela en roll, och göra film, utan att det ses som ”hon är ju bara sig själv”? Anna Odells karaktär, höll tal i en film som Anna Odell regisserat, inte Anna Odell själv. Det är ett otroligt smart och intelligent grepp. Ett konstverk, och juryns arbete med att ge henne priset för årets film, förminskades av såväl Sissela Kyle som Jonas Gardell. Anna Odell är en konstnär och ett geni, inte galen och oberäknelig. Det var så hon gjorde sin karaktär, och det är det som gör filmen så bra, men Guldbaggegalan måste också visa biopubliken att dom är människor bakom masken. En skådis som spelar en skurk ska inte behöva bli antastad på stan. Utan hyllad, som en stor konstnär.

Tyvärr misslyckades hyllningen av Anna Odell för en film som utmanade rådande regler för hur film ska göras kapitalt. Kanske beror det på att filmen är så utmanande att övriga branschen var tvungen att slå ifrån och säga ”det här förstår vi inte”?

Visst, Anna Odells karaktär har beröringspunkter med hennes verkliga person. Men vart var skämten om Mikael Persbrandts relation till den alkoholiserade pappan i Mig äger ingen? Vart var skämten om att Mikael suttit och smugsupit innan galan, i så fall? I ärlighetens namn, hans tacktal var inte helt igenom klarsynt. Han såg rätt sliten ut, och om jag ska vara helt ärlig, verkade han berusad. Men han är ju ändå Mikael Persbrandt och bemöts med respekt.

Det sägs nu att SVT i sista stunden försökte stryka flera skämt. Ändå blev skämten om ”spralliga homofiler” och ”färg-tv” kvar i manus. De rasistiska och homofoba skämten och ironierna var det ingen som funderade över att ta bort.

Tipsen som SVT inte borde behöva

Det är svårt att förstå att SVT behöver få tips på att ordna en gala utan rasism år 2014, men eftersom det är uppenbart så kommer några här. Jag har bland annat ett förslag på hur Kodjo Akolor skulle ha kunnat presenteras som, håll i er, inte en representant för en etnisk grupp, utan som en människa, skådespelare och radiopratare: ”Kodjo har under flera års tid roat morgonpigga svenskar med sin skarpa humor och värme i morgonpasset i P3. I helgen kunde vi se honom leda musikgalan P3 Guld, nu är han här för att dela ut pris till årets utländska film – Kodjo Akolor! Varsågod SVT, det var gratis!”

Ett annat tips jag hade kunnat ge SVT är att ta tillvara Akolors stora kunskaper om film. När jag och Kodjo jobbade ihop på Morgonpasset startade vi morgnarna tillsammans klockan 06.30. Så tidigt var det inte så många som lyssnade, men vi började alltid med att fråga varandra. Vad gjorde du igår? Kodjos svar pendlade nästan alltid mellan två saker. Antingen hade han kört stand-up, eller så hade han sett en film. Akolor har stora kunskaper om både film och skådespeleri. Som producent, regissör eller programledare för en filmgala, hade jag tagit vara på det. En av Sveriges största medieprofiler har ett stort intresse för film. Hur gör vi? Jo, vi drar ett skämt om hans hudfärg, tycks de som stod bakom året Guldbaggegala ha resonerat.

Så jävla lågt. Men också så oerhört dumt. SVT missade att tillvarata en stor kompetens och tillgång. När Kodjo Akolor i år fick uppdraget att presentera utländsk film (Jo, vi vet att han kan engelska) och reducerades till en rasifierad den andre. En utanförstående. Men Akolor har stor kunskap om filmkonst. Så nästa år hoppas jag att han bjuds in för att presentera en av birollerna eller huvudrollerna – eller varför inte till att leda hela galan? Det skulle bli proffsigare och bättre, och framför allt, mycket mer underhållande än i år.

Tips till vita personer som inte kan låta bli att se icke-vita som representanter för en hudfärg.

• Lär dig att uttala namnet korrekt. Då kommer fler personer att lära sig namnet. Det tar längre tid än att lära sig namnet på Lisa Andersson, men det är för att DU har brister i din kunskap, inte för att någon har ”ett konstigt namn”.

• Skämta inte om namn. Namnet är viktigt för vår identitet och integritet. Man skämtar inte om någons namn. Det är att förlöjliga någons hela person.
  Allt du säger som KAN tolkas som att det anspelar på personens hudfärg, SKA strykas. Kravet ska alltså INTE vara ”går det att bortförklara i efterhand”? Utan ”kan detta uppfattas som rasism?” Vid minsta misstänksamhet, STRYK. Vinsten du får av ett roligt skämt, är betydligt mindre än skadan ett rasistiskt skämt kan åsamka. Dessutom, vad är du för inkompetent komiker som inte kan hitta på tio skämt till att ersätta det rasistiska med?

• Inget som associerar med etnicitet ska sägas. Är det så att personen du presenterar är från till exempel Balkan och du har en bra historia från när du var i Serbien, berätta inte det nu. Då blir personens härkomst ett sätt för dig att verka berest, men det du gör är att reducera personen till ”en från Balkan”.

• Fundera över varför den du presenterar är där. Är det för att den personen kan mycket om ett ämne, har en viss erfarenhet, eller är känd. Då är det saker som ska med i presentationen. Är det så att en person ÄR inbjuden för att ”vi vill ha en person som är icke-vit”, då är det dags att använda sitt civilkurage och säga till sin uppdragsgivare att det är rasistiskt. Du kan inte bjuda in en person ENBART på grund av deras hudfärg. Missförstå mig inte! Det är bra att tänka på att bjuda in personer bara för att få bättre representation, men då ska du inte bjuda in vem som helst. Du kan inte bjuda in en expert på ekonomi till en gala om film, enbart för att personen har rätt hudfärg. Det handlar om att du ska se bortom din egen horisont. Letar du efter rasifierade personer inom det område som du jobbar inom, så kommer du att hitta det.