Min dotter och hennes bästis satt i köket och pratade om ångest för kroppsideal och i synnerhet om bröst. Jag nämnde en bok om bröstens idéhistoria där det framgår att idén att bröst är sexuella attribut är relativt ny historiskt sett, om brösten som moderlighetsattribut i konsthistorien och om bara bröst som politisk upprorssymbol. Och sedan förlorade jag mig i berättelsen om amazoner som skar av ena bröstet för att bättre kunna skjuta pil och om fotografiska konstverk av kvinnliga bröstkorgar efter operationer som vår tids massmammografi och tidigt upptäckta bröstcancer gett upphov till.
Flickorna menade att i deras värld är det stora bröst som gäller. Det är vad killar lär sig att uppskatta och det är vad flickor lär sig att eftersträva. Problemet är att man föds med de bröst man föds med och det enda man kan göra för att skaffa stora bröst om man har små är att operera sig. Men att operera sig är farligt och ses ned på.
Jag tyckte att vad de höll på att diskutera när jag kom in i köket om förtryckande kroppsideal lät klokt. Det verkade för mig som att den feministiska kritiken redan gett dem vapen att distansera sig från de ensidiga kroppsidealens osynliga bojor. De svarade att det inte är så enkelt. Man kan veta att en föreställning är korkad, men man vill ändå uppfattas som attraktiv av andra vars smak är formad av den korkade föreställningen.
Jag invände att idealet om stora bröst inte var så allmän som de verkade föreställa sig. Stora bröst som estetiskt ideal är både klass- och regionbundet. Vanligt i exempelvis USA och Italien, men inte alls så vanligt i Latinamerika och Frankrike. Om det är vanligt bland svenska ungdomar i deras generation kanske det beror på inflytande från amerikansk populärkultur. Före femtiotalet verkar inte det kroppsidealet ha varit förhärskande i svensk populärkultur och hos den svenska överklassen i samtiden anses stora bröst snarare vulgärt.
Då berättade min dotter och hennes bästis att deras NO-lärare hade informerat klassen under sexualkunskapslektionen om att ”män har en nedärvd tendens att föredra stora bröst därför att de förknippar det med god förmåga att amma, rent evolutionsbiologiskt”.
Måste erkänna att jag tappade hakan.
Inte nog med att läraren lärde ut direkt felaktiga uppgifter, som nog snarare återspeglade hans personliga smak än vetenskapligt grundad kunskap. Det mest upprörande är att han kom med detta uttalande till en grupp fjortonåringar just vid en tidpunkt i deras liv när de brottades med sin kroppsliga och sexuella självbild. Under sexualundervisningen som ska hjälpa dem i denna uppgift!
Jag berättade om episoden för läraren som ansvarar för klassen under ett kvartsamtal. Han försökte låta bli att le och uppmanade mig att driva saken vidare hos rektorn om jag tyckte att frågan var viktig. Jag skrev till rektor och rekommenderade en kompetenshöjande kurs för lärare i sexualkunskap som ges av kommunen helt gratis flera gånger per år. Inget svar. När jag till slut hotade anmäla frågan till Skolinspektionen fick jag som svar att läraren i fråga hade fått träffa skolans kurator efter min anmälan, men att ingen uppföljning av detta möte ännu skett.
I dagarna har Unga feminister kommit ut med en broschyr där resultat från en undersökning av sexualundervisningen presenteras tillsammans med politiska krav på förbättringar som ska säkra att sexualundervisningens kvalitet höjs och ojämnheten mellan olika skolor minskas.
Unga feminister föreslår bland annat kompetenshöjande kurser som inkluderar genus och queerperspektiv vilka finansieras utanför skolans budget. Det är mycket bra och välbehövliga förslag. Det lär vara konstruktivare och effektivare att bekämpa kvinnlig underordning som grundas i föreställningar om könsidentitet och sexualitet genom goda och kritiska utbildningsinsatser hos tonåringar, än genom de förändringar i straffrätt som under senaste tiden fokuserats mest på.
Men inga av dessa åtgärder kan bli riktigt effektiva i en värld där ansvarigas reaktion kan vara ett undertryckt leende och en vilja att snabbt bli av med frågan till kuratorn. Frågan måste lyftas upp i den offentliga diskussionen och hos de politiska institutionerna på ett sådant sätt att indifferens görs omöjlig.
