Elementskydd. För mig är det själva sinnebilden för borgerlighet. Elementskydden är påfallande synliga i SVT:s serie "Nyfiken på partiledaren" som går varje söndag kväll. Hittills har vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och moderaternas Fredrik Reinfeldt varit på samtal hos terapeuten Poul Perris. Tanken med denna serie är att vi tittare – och väljare – något ska få lära känna människan bakom politikern men det är inte fråga om en regelrätt psykoterapi.
Programmet har både risats och rosats. Kritiken har bland annat handlat om att personfixeringen och intimiseringen i programformatet skymmer sikten för viktiga politiska frågor. Att de samtalande tillåts tala till punkt ses som något positivt.
Själv har jag alltså svårt att lyssna för att hela situationen är så borgerligt riggad. Bortsett från de för mig provocerande elementskydden sker samtalen i en funkisvilla någonstans, det skulle till exempel kunna vara i den flotta och funkisvillafyllda stadsdelen Örgryte i Göteborg. Statyetterna i fönstret ser dyrbara ut. Studiomiljön för det följande eftersnacket mellan programledaren Anders Holmberg och två statsvetare, Katarina Barrling och Ludvig Beckman, är färgmatchad med villans samtalsrum.
Ointresserad av feminism
Det är snyggt, det är stajlat och det känns obekvämt. Här sitter eliten i sin snygga trygga miljö. Det är så förbannat trevligt och välpolerat och partiledarna vet exakt vilken bild av sig själva de ska ge. Inte mycket kött och blod där inte.
Kanske är det ett underbetyg till journalistiken att en terapeut ska prövas för att locka fram ett politiskt intresse hos väljarna på supervalåret. Och en kanske inte ska döma på bara två program – men mitt intryck efter att åter ha sett dem är att Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt och moderata statsministern Fredrik Reinfeldt kunde varit klonade: uppväxta i en trygg medelklassmiljö, ansvarsmedvetna, elevkåren, duktiga. Visserligen har de tagit olika ideologisk väg och det framkommer, men endast ytligt. Det handlar mer om personliga drivkrafter. Jonas Sjöstedt försökte betona hur viktig feminism är som personlig drivkraft för honom men det var inget som väckte Poul Perris intresse. Han verkar mer intresserad av vilket nummer i syskonskaran varje partiledare är.
Bara personligt
Statsvetarna gör ett bra jobb med att utkristallisera ideologiska skiljelinjer. Faktum är att det nästan räcker med dem för att få veta något om politik och ideologi. Fast; varför inte ha en panel av helt andra personer för eftersnacket? Varför inte en hemlös person eller en familj på sju personer som bor i en tvåa i Bergsjön? En kassapersonal på Willys?
Att snacka känslor har traditionellt förknippats med femininitet. Tidens medieklimat är ett brott mot denna traditionella könssyn och det ses numera som mänskligt att tala om det personliga. Nästan så att det blir för kletigt. Risken är att det personliga förblir det personliga – och inte det politiska. Där gör Perris ett svagt jobb; hur kommer det sig att två vita, hetero medelklassmän utan synlig funktionsnedsättning, med så lik bakgrund väljer olika ideologisk väg? Där någonstans i programmet borde det personliga bli det politiska för att vara riktigt intressant.
En ännu mer spännande idé vore att låta Belinda Olsson, med den skjutjärnsstil jag vet att hon är förmögen, intervjua programledarna om deras feministiska drivkrafter och skicka ut Poul Perris för att undersöka om det möjligen är så att demokratin spårat ur.
