Filmen om Femen visades i veckan i Malmö. Till ett efterföljande samtal hade genusforskare och aktivister bjudits in för att diskutera feministisk aktivism, organisering och kampen i dag. Men debatten kom i princip att handla om fenomenet Femen, med några få undantag. Jenny Wennhammar, grundaren i Sverige, fick förklara sin syn på hur Femen växt fram och agerar i dag – inför en publik fylld av blandade känslor. Där rymdes både spontana applåder och personer som lämnade lokalen redan under visningens första halvtimme.
Mia Liinasson, genusforskare vid Lunds universitet, satte fingret på det paradoxala redan i svaret till den inledande frågan om vilka reaktioner filmen väckt hos panelen.
– Oerhört motsägelsefulla känslor. Jag tycker att den är spännande och visar en fascinerande bild av kvinnorna, men jag blir också provocerad. Femen utnyttjar den kvinnliga kroppens skönhet för att få genomslag i media, men jag undrar om det inte snarare förstärker den sexualisering som finns än förändrar den.
I Femens analys delar alla kvinnor en gemensam upplevelse av att bli förtryckta av patriarkatet och det är ilskan mot det som leder fram till aktionerna.
– Jag upplever det nästan som att kvinnorna i filmen ser det som att de är för evigt fast i den här maktstrukturen och att de därför accepterar det här beroendet till Victor, säger Mia Liinasson.
Victor är mannen som i filmen presenteras som hjärnan bakom de tidiga aktionerna i Ukraina. Han är patriarken som kvinnorna vill lämna, men som de ändå känner sig beroende av.
Jenny Wennhammar från Femen Sverige menar, liksom andra Femenaktivister tidigare uttryckt, att filmen är en del av organisationens historia och att det har varit en resa som alla inblandade har behövt gå igenom. Men att strukturen i dag ser helt annorlunda ut. Någon man i ledarroll finns inte längre kvar.
– Femen är nu ett nätverk och det är ilskan mot kvinnoförtrycket som är drivkraften till att göra aktioner på eget initiativ. Finns inte den drivkraften hos individer så blir det inget.
Femen står för att nakna kroppar och arga kvinnor ska ta plats i det offentliga rummet. Det är deras strategi mot patriarkatet. Kritik kommer från både queerfeministiskt håll, såväl som från muslimska feminister och inifrån – mot att nätverket är hierarkiskt. Andra ser med beundran på kvinnornas mod och att de faktiskt gör något.
Vänsterpartisten och den feministiska aktivisten Josephine Reijs är kritisk till att det bara syns vita, smala och normmässigt snygga kroppar i aktionerna och undrar vem som egentligen tillåts att vara ett politiskt subjekt i den feministiska kampen.
– Ska vi ta tillbaka kroppen behöver vi även andra representationer, säger Josephine Reijs.
Medhåll kommer från en i publiken som hoppas att Femen ska diskutera mer intersektionalitet och hur fler kroppar i olika storlekar, hudfärger och funktionalitetsskillnader ska komma fram.
Nyligen uteslöts en queerperson som varken definierar sig som man eller kvinna ur Femen. Vilket åter leder tillbaka till frågan om vem som kan vara ett politiskt subjekt i den feministiska rörelsen.
– Jag kämpade gentemot Femen international för att den här personen skulle kunna vara med, men till slut var jag själv tvungen att inse att vi i Femen Sverige inte heller var redo för det, säger Jenny Wennhammar.
Ett exempel som ges är aktionen vid ryska ambassaden i Stockholm förra året. Då ska polisen ha låtit bli att bry sig om att den kropp som de uppfattade som manlig var barbröstad, medan kvinnorna blev behandlade på ett annat sätt. Händelsen beskrivs som ett bevis för att det endast är kvinnokroppar som behöver göra den här typen av protester. Manskroppar är välkomna endast bakom kamerorna.
Personen ansågs också ta för mycket plats på ett typiskt manligt sätt.
– Vad gjorde ni när ni upptäckte att det inte funkade med den här är personen som hade erfarenhet att bli sedd som man? Kunde ni inte diskutera de mönster som ni föll in i för att sedan komma vidare?
Frågan väcks av en i publiken, men får inget riktigt svar. Beslutet är taget och det verkar vara fastslaget att det är för svårt att hantera queera kroppar i den feministiska kamp som Femen för. Åtminstone just nu. Vad som händer senare är en öppen fråga.
– Vi som är i kvinnokroppar har upplevt ett gemensamt förtryck. Men vi ska komma ihåg att Femen är en ung rörelse och mycket har vi ännu inte hunnit med att lära oss. Allt behöver inte heller ske inom Femen utan det finns olika sätt att organisera sig på, säger Jenny Wennhammar.
Mia Liinasson konstaterar att det är viktigt att tänka på att alla kvinnor inte har samma erfarenheter. Då riskerar maktojämlikheter utifrån till exempel klass, ras och sexualitet att osynliggöras.
– Jag tycker absolut att separatism kan fylla en viktig funktion i till exempel kvinnors eller rasifierade personers organisering, men den måste grunda sig i en stor ödmjukhet och det behövs alltid en bakdörr som står på glänt.
