Under 2010-talet har ett nytt spår i den arbetsmarknadspolitiska debatten vuxit fram. Det handlar om otrygga anställningar, deltider, precisionsbemanning, låga lägstalöner, stress och sjunkande medlemstal i fackföreningar. Det är en bra debatt. Men vi kommer varken att förstå hela bilden eller kunna ändra de värsta problemen om vi inte diskuterar den förändrade arbetsmarknaden utifrån klass och kön. Torsdagen den 6 mars presenterar därför det fackliga idéinstitutet Katalys en rapport som analyserar arbetarkvinnors arbetsmarknad.

Arbetarkvinnor har en medellön på 21 700 kronor, vilket är lägre än alla andra grupper på arbetsmarknaden. I verkligheten är lönen ofta ännu lägre, eftersom mer än varannan arbetarkvinna i Sverige arbetar deltid. Just nu halkar deras löner dessutom efter andra gruppers. Gapet växer. Var fjärde arbetarkvinna har en tidsbegränsad anställning och 65 procent arbetar regelbundet andra tider än dagtid. De delade turerna ökar. Det är en situation som får konsekvenser – ekonomiska, psykiska och fysiska.

Lägre löner och skyhöga deltidstal gör arbetarkvinnor mer beroende av familj eller andra nätverk som kan hjälpa till med privatekonomin. Samtidigt ökar beroendet av fungerande välfärds- och trygghetssystem. En politik som betalas genom nedskärningar av välfärdssystemet slår hårdast mot de grupper som saknar fasta jobb på heltid. De allra flesta svenska män har ett heltidsjobb. Men reformer som skulle innebära motsvarande trygghet för arbetarkvinnor möts av motstånd – på grumliga grunder.

Arbetsrelaterad psykosocial ohälsa, där stress ingår, är nu den främsta orsaken till arbetsrelaterad sjukfrånvaro. Vård- och omsorgspersonal har en generell risk för sjukskrivning som är 8 procent över genomsnittet och 11 procent över genomsnittet för psykisk sjukdom. Fyra av tio arbetarkvinnor har ont i nedre delen av ryggen varje vecka. Var tredje anställd kvinna har sömnbesvär.

De siffror vi presenterar är inte unika eller nya. Tvärtom, det är snarare så att arbetarkvinnors jämförelsevis sämre villkor är en så väl integrerad del av svensk arbetsmarknad och svenskt samhälle att de tas för givna. Den tystnad som omger arbetarkvinnors villkor måste tolkas som att situationen anses vara acceptabel av flertalet av politikens och arbetsmarknadens aktörer.

När vi analyserar arbetsmarknadens utveckling avseende arbetsmiljö, lön och anställningstrygghet blir det tydligt att arbetsmarknaden och välfärdsstaten samverkar till fördel för den välutbildade mannen med svensk bakgrund. Det är nog inte meningen att det ska bli så, berättelsen om den svenska välfärdsstaten är snarare den om hur vi genom omfördelning av resurser kan utjämna skillnader och skapa lika villkor och möjligheter. Ändå blir utfallet att arbetarkvinnor ofta möter mer motstånd när de ska navigera i systemet.

För om inkomsten inte kommer från ett heltidsarbete blir även sjuklönen, a-kassan, föräldrapenningen och tids nog även förtidspensionen och ålderspensionen lägre. Om anställningen inte är trygg blir det svårare att ta ut semester, få bostadslån eller bilda familj. Och den som inte har ett jobb på dagtid kan ha oturen att bo i en kommun som inte erbjuder barnomsorg på obekväma arbetstider.

Vi ser det som helt nödvändigt att arbetarkvinnors arbete uppvärderas så att lönen återspeglar deras utbildning, skicklighet och kompetens. Det innebär att löner i sektorer med många arbetarkvinnor måste få öka mer än andra löner under en följd av år. I dag är läget omvänt – arbetarkvinnor halkar efter i löneökningarna. Arbetet måste dessutom vara möjligt att utföra som det är tänkt att arbete ska utföras: På heltid. Det finns givetvis situationer på arbetsmarknaden där heltid är näst intill omöjligt på grund av arbetets art, men minst lika vanligt är att arbetet sker på deltid för att arbetsgivaren inte förmår – eller vill – organisera det bättre.

Det finns också de som arbetar deltid för att de inte orkar arbeta heltid. Arbetsmiljön skapar så mycket stress och belastning att arbete på heltid under ett helt yrkesliv inte är möjligt för många. Trots att den psykosociala ohälsan har ökat, särskilt bland kvinnor, finns inga bindande föreskrifter som reglerar arbetsmiljöarbetet avseende psykosocial ohälsa. Det beror framför allt på att arbetsgivarsidan sagt nej till de förslag som har lagts fram.

Politiken förhåller sig alltför passivt till arbetarkvinnors situation. I stället för en aktiv jämställdhetspolitik, som tar itu med missgynnande strukturer, har reformerna under senare år snarare handlat om symbolfrågor som inte visat sig ha någon som helst positiv effekt för arbetarkvinnorna. Tendensen är att jämställdhetspolitiken präglas av ett liberalt individorienterat antidiskrimineringsperspektiv snarare än ett perspektiv som tar sikte på̊ omfördelning och jämställdhet utifrån en mer strukturell analys. Reformförslag som har kraft att bryta diskrimineringen av arbetarkvinnor ges inte den tyngd de förtjänar i debatten.

Vi lägger därför fram förslag på den riktning vi är övertygade om att politiska beslutsfattare, arbetsgivare och fackförbund måste ta om de vill bryta den strukturella diskrimineringen av arbetarkvinnor. De viktigaste handlar om lön, villkor, arbetsmiljö och jämställdhetspolitik:

• Lagstifta om att arbete ska organiseras så att heltidsarbete är norm. Vid heltid ska arbetstidens förläggning i normalfallet vara utlagd över nio timmar. För att undvika situationer där arbetets art inte möjliggör heltid ska lagen vara dispositiv.

• Arbetstidsförkortning med bibehållen lön bör prövas på bred front inom välfärdsverksamheter som finansieras offentligt.

• Arbetsmiljöverket ska ges i uppdrag att arbeta fram en eller flera bindande föreskrifter om psykosocial arbetsmiljö.

• Den fackliga samordningen i samband med avtalsrörelser bör lägga stor vikt vid att förbättra villkoren inom avtalsområden där stora grupper av arbetarkvinnor verkar.

• Medlingsinstitutets uppdrag att verka för en lönebildning som leder till mer jämställda löner måste stärkas.

• Lagen om anställningsskydd måste ändras så att olika visstidsanställningar inte kan ges till samma person år efter år i syfte att undvika att ge personen en tillsvidareanställning.

• Föräldraförsäkringen ska delas lika mellan föräldrarna, utan möjlighet att föra över dagar.

• Rätt till barnomsorg på obekväma arbetstider måste lagstadgas.

• Lönekartläggningar ska genomföras varje år.