Mediernas första rubriker och beskrivningar sätter bilden. Som ger en version av en händelse, ett skeende, och som biter sig fast trots att senare medierapportering nyanserar det som hänt. Senare rapportering kan korrigera – men det är de första rapporterna som sätter anslaget, det som andra rapporter måste förhålla sig till.
Mycket har sagts om polisens vokabulär ”bunkaslagsmål” och SVT:s beskrivning av händelserna i Malmö som ”en sammandrabbning mellan höger- och vänsterextrema”. Genom de orden framställdes nazisters mordförsök och hatbrott mot bland annat feminister och antirasister som ett bråk mellan jämbördiga parter, båda ute i våldsärende.
Den senaste tidens händelser väcker minnen från mediernas bevakning av EU-toppmötet 2001. Det politiska skeendet gjordes genom mediernas rapportering till ett brottsdrama, det kriminaliserades. Aktivister utmålades som terrorister, huliganer, idioter och galningar som ”förstörde” Göteborg. Det som skedde framstod som obegripligt därför att det dröjde innan skeendet definierades som politiskt. Det problematiska var att polisen hade tolkningsföreträde till det som hände, polisen som de facto sköt skarpt mot en person och begick flera övergrepp på aktivister.
Överdriven följsamhet
Den 8 mars i år hade polisen återigen tolkningsföreträde till ett skeende som i högsta grad är politiskt. Nyhetsmedier vill vara snabba med att få ut dramatiska nyheter och polisen är snabba med att tolka ett förlopp och kommunicera sin version. Medierna är överdrivet följsamma till den polisiära tolkningen och analysen. Vad beror det på? Kanske på att allmänheten har stort förtroende för polisen som samhällsinstitution, enligt bland andra SOM-institutet, och medierna ser sig som allmänhetens företrädare. Nyhetsmedierna har också traditionsenligt ett spänt förhållande till proteströrelser och ser dessa som partiska särintressen som inte fungerar som källor. Polisen däremot anses opartisk i det intellektuella snömos som ibland kallas mediernas objektivitet.
Varifrån får polisen sin omvärldsanalys? Från Säpo, Säkerhetspolisen. I utredningen Våldsbejakande extremism i Sverige – nuläge och tendenser, som bygger på underlag från Säpo, görs bedömningen att den autonoma miljön utgör ett visst hot mot det demokratiska styrelseskicket: ”Det finns i Sverige i dag, utöver från den våldsbejakande islamistiska extremistmiljön, även ett attentatshot från den autonoma miljön och vit makt-miljön. Ingen av miljöerna utgör ett hot mot det demokratiska statsskicket men den autonoma miljön utgör ett hot mot delar av det demokratiska systemets grundläggande funktioner.”
Men än värre är att Säpo, och utredningen, anser att nazister är förhållandevis ofarliga:
”Vit makt-miljön bedöms sakna både direkt avsikt och förmåga att agera mot det demokratiska systemets grundläggande funktioner, men personer inom miljön ägnar sig också åt otillåten påverkan och bedöms utgöra ett hot mot enskilda personer, ibland genom brott med hatmotiv.”
Bedöms sakna avsikt att agera mot det demokratiska systemets grundläggande funktioner? En behöver inte gå längre än till exempelvis Svenskarnas parti, för att hitta avsikt att agera mot systemet. På hemsidan skriver partiet:
Svenskarnas parti är starkt kritiska till dagens system på flera punkter, bland annat att dagens parlamentarism innebär en allvarlig avsaknad av såväl kunskap som ansvarsutkrävande av de styrande, samt att hela systemet drivs av en populism och ett medieberoende som i många fall innebär att det inte är de för folket mest gynnsamma besluten som tas. [---] Partiet är inte delaktigt i den parlamentariska demokratins ”debatter” om högst tillfälliga, irrelevanta, teoretiska hårklyverier, utan arbetar för de etniska svenskarnas långsiktiga intresse.
Avpolitiserade handlingar
Här, vill jag påstå, formuleras ett förakt för det demokratiska styrelseskicket, milt sagt gränsande till en systemomstörtande avsikt. Hur väl skickade är polisen, Säpo och nyhetsjournalister att göra politiska bedömningar? Alltför ofta finns en tendens att underskatta och avpolitisera nazistiska handlingar. Det är ett förhållningssätt som gjorde Breiviks brott mot demokratin och mot enskilda personer möjliga.
Det är illavarslande att rikstäckande medier tycks sakna beredskap för att i skarpt nyhetsläge ifrågasätta och analysera våldshändelser och sätta dem i ett politiskt sammanhang. Sverigedemokraternas framgång har banat väg för andra nazistiska och främlingsfientliga partier och yttringar. Partiets närvaro har gjort det legitimt med åsiktsförskjutningar i det politiska klimatet och bland allmänheten, tilltagande främlingsfientlighet och rasism. Detta är en politisk process som tar plats i hela samhället och som nyhetsmedierna inte kan hålla sig utanför genom att klamra sig fast vid en kampdramaturgi a la kalla kriget.
