I samband med världspoesidagen anordnade Italienska Kulturinstitutet i Stockholm en unik fotoutställning. Tretton poeter presenterades i utställningen ”Poeten genom kameralinsen”. Poeterna, samtliga kvinnor, är porträtterade av bildkonstnären Dino Ignani.
Katarina Andersson har sett utställningen och talat med initiativtagaren Karin Vikström.
Italien har sin självskrivna plats i kulturhistorien, men när det gäller kvinnors representation i denna blir det snarare till att ställa sig i skamvrån. (Se till exempel Ida Andersens debattartikel i Feministiskt Perspektiv från 2012.) Men de senaste åren har flera nya kvinnliga författare nått framgångar. I Sverige översätts bland andra Valeria Parrella och Silvia Avallone, av mindre förlag som gör dessa kvinnor kända för en svensk publik. Det handlar framför allt om prosa, när det kommer till lyrik är översättningar fortfarande ovanliga.
Italienska Kulturinstitutet i Stockholm presenterar nu flera viktiga namn i utställningen ”Poeten genom kameralinsen”. Tretton kvinnliga poeter ur olika generationer – födda mellan 1921 och 1985 – har porträtterats av Dino Ignani. För urvalet av både bilder och de dikter som flankerar varje porträtt står bland andra Karin Vikström.
– Syftet med utställningen är både att visa upp Dino Ignanis bildkonst och att slå ett slag för kvinnlig italiensk poesi, berättar Karin Vikström som är initiativtagare till utställningen.
Under vernissagen läste skådespelaren Vanda Monaco upp dikter av de aktuella poeterna. Karin Vikström som ansvarar för texter i utställningen har valt ut dikter som inte tidigare varit översatta till svenska.
– Avsikten är att introducera nutida italienska kvinnor som skriver poesi för den svenska publiken, samt att kanske intressera dem som ägnar sig åt översättning. Fem dikter, de av Mia Lecomte, Elisa Biagini, Loredana Magazzeni, Margherita Guidacci och Annelisa Alleva har översatts till svenska av mig och Kärstin Mörk. Ingen av de övriga dikterna är tidigare översatta till svenska, enligt poeterna själva. När det gäller Amelia Rosselli är jag inte hundraprocentig säker, men jag har inte hittat en översättning.
Amelia Rosselli (1930-1996) är betraktad som en av de största, och speciellt en förebild för många kvinnliga poeter, berättar Karin Vikström. Hennes porträtt är också ett av dem som utmärker sig mest. Sammanbiten men ändå avslappnad, i en ganska otypisk fotopose och en tändare som skymtar bredvid henne i soffan. Porträtten är i de flesta fall tagna i poeternas hem, som ofta också är deras arbetsplats. Miljön får dock inte bilderna att kännas överdrivet intima, det är poetens blick som går igenom linsen, och kvinnorna har ofta något stoiskt över sig.
– Bildkonstnären Dino Ignanis fotografier som jag sett, lämnar aldrig på något sätt ut den avporträtterade, utan de är alltid tagna med stor respekt för denna. Därför tycker jag att man i dem kan finna drag som avspeglar inte bara deras personlighet, utan även deras poesi, säger Karin Vikström.
Det kan noteras att det är de yngre poeterna som ger det mer traditionellt kvinnliga intrycket, rent avbildningsmässigt. Lidia Riviello och Laura Pugno är storögda, drömska. Laura Accerboni sitter som drottning Silvia. Sara Ventroni lutar huvudet i handen. Det gör också Margherita Guidacci (1921-1992) men med ålderns pondus ser hon Hannah Arendsk ut. Hon drömmer inte, hon tänker. Giovanna Frene står med armarna i kors och stirrar obevekligt in i kameran. Annelisa Alleva låter ena handen vila mot en bokhylla och ser ytterst världsvan ut, medan Mia Lecomte vräker sig i en soffa (möjligen från IKEA, vilket är namnet på den dikt som hon bidrar med). Dikterna intill fotografierna är på italienska men deras översättningar finns tillgängliga i en pärm i utställningssalen. Kanske kunde man gjort sig besväret att även sätta upp dessa på väggen, om det är kopplingen mellan poesi och fotografi som ska framhållas, även för den icke italiensktalande.
