Domkyrkan i Montevideo var fylld till bristningsgränsen. Den är från kolonialtiden, en kvarleva från tiden då Spanien och Portugal tävlade om kontrollen av denna kontinent.
Vi fick inte plats i kyrkan utan stannade utanför där stora skärmar visade det som skedde för de som inte fick plats i kyrkan. Flera polisbilar och uniformerade officerare var på plats, min strikt konservativa släkting tittade ogillande på hur landets president, José Pepe Mujica, kom till kyrkan körande sin egen bil, en enkel Volkswagen. Några ministrar och vicepresidenten kom också till kyrkan.
Min släkting sade till mig:
”Skamlöst, alla är marxister, abortanhängare och nyss har de godkänt homoäktenskapet. Hur vågar de att komma in i vår kyrka när vi ska fira vår nya ärkebiskop?”
Min syster och jag lugnade henne och förklarade att detta var en hyllning till den nya påven och till hur vår kyrka hade agerat under militärdiktaturen på sjuttiotalet. Jag hade suttit i fängelse med flera nunnor och dominikanernas abbedissa hade våldtagits av militärerna.
Den katolska kyrkan i Uruguay har bara symbolisk makt, landet är sekulärt och har ingen officiell religion, en president kan vara jude, muslim eller kristen, ingenting i författningen säger något om hens religiösa tillhörighet. Det är ett arv från den tiden då landet blev självständigt från Spanien och anammade Frankrike som modell.
Uruguay blev en jakobinsk republik, baserad på den franska revolutionens grunder.
Den nya ärkebiskopen är bara 54 år och älskas av de unga, han har varit rektor för en katolsk gymnasieskola och domkyrkan fylldes av hans före detta elever, som hade köpt honom en platt-tv och en trumma att trumma med, han älskar de svartas musik och går ofta ut under karnevalen.
Den förra ärkebiskopen var strikt konservativ och uttalade sig mot aborträtten och mot de homosexuella, som han ansåg vara syndare som skulle isoleras och frysas ut ur kyrkan. Han bannlyste alla riksdagsledamöter som var med och röstade fram en rätt svag lag som tillåter abort efter långa prövningar och samtal.
Den nya ärkebiskopen blev tillfrågad om han skulle döpa ett barn som växte upp i ett samkönat äktenskap, han svarade:
”Om ett barn skall döpas och leva som kristen spelar det ingen roll för mig vilken familj barnet lever med.”
Och han sade att han skulle acceptera att folket hade röstat fram abortlagen och att kyrkan skulle bara gå vidare och inte försöka vrida klockan baklänges.
Firandet av ärkebiskopen var magnifikt och alla biskopar från landets sjutton stiftelser marscherade fram med sina ceremoniella hattar och käppar. Min släkting blev ändå nöjd, min kusin, hennes kusin med, var en av de som gick fram. Han är biskop i landets näst största stiftelse och påstods länge ha varit favorit till posten som ny ärkebiskop.
Men han hade sagt: ”Att vara ärkebiskop kräver så mycket politiska spel, jag är hellre en herde än en ledare.”
Vår kyrka håller på att spegla de förändringar och förenklingar som man lever nu i Vatikanen med påven Franciscus, som håller på att förändra kyrkan inifrån.
