Startsida - Nyheter

Illustrerar det absurda med strukturellt förtryck

2011 började Elfrida Bergman och Sara Lindquist undersöka möjligheten att starta ett queerprojekt i det samiska samhället. De hade insett att det saknades viktiga röster i queersammanhang och ville veta hur de skulle få dessa röster att höras. Initiativet välkomnades och under arbetets gång involverades Sáminuorra och Noereh, samiska ungdomsförbund på svensk respektive norsk sida, som såg möjligheten att öka sin queerkompetens. Efter knappt tre år utmynnade projektet i en utställning, som nu ägs av Ájtte museum, och i en bok, båda under namnet Queering Sápmi. Projektet har visat sig vara unikt i att queera personer från en urfolksgrupp kommer till tals. Så pass unikt och nytt att vissa deltagare i slutänden valt att vara anonyma, av rädsla för vilka konsekvenser som skulle kunna följa.

Boken Queering Sápmi är maffig. Formatet är rejält, bildmaterialet rikt, och berättelserna kommer riktigt nära. Varje deltagare har haft stort inflytande över utformningen av bild och text, och framstår därför som subjekt, jämlik med läsaren, istället för något slags studieobjekt.

Var och en framträder som en hel människa, och även om mönster och röda trådar är fullt skönjbara reduceras ingen till att symbolisera ”samisk queerhet”. Tvärtom lyckas boken visa hur otroligt absurt strukturellt förtryck yttrar sig i enskilda individers liv, och hur dessa med beundransvärd uthållighet utvecklar strategier för kunna fortsätta leva på det sätt de behöver.

Projektledarnas ödmjukhet inför, och tillit till, de personer som valt att dela med sig är tydlig. Inte alla berättelser i boken kretsar kring det som brukar avses med begreppet queer, men alla handlar om normbrytande när det gäller könsroller eller relationer. Framförallt handlar de alla, så som projektet i sin helhet, om att bryta tystnader.

Det finns nämligen stora tystnader i de samiska sammanhangen, något som många av berättelserna i Queering Sápmi vittnar om, och som den som känner Sveriges koloniala arv vet. Dels kommer det sig av det direkta osynliggörande som svenska staten gjort sig skyldig till, dels är det en försvarsmekanism från samer själva. Många av texterna tar upp det underförstådda krav på lojalitet mot det samiska och på en enad yta utåt, mot majoritetssamhället, som kommer ur en rädsla att det samiska arvet ska försvagas.

Men flera av texterna tar också upp det faktum att det historiskt har funnits en queerkompetens i det samiska samhället, att det funnits en annan tolerans och förståelse för det icke-normativa. Genom att dela med sig av den kunskapen bryts ett kolonialt mönster där nationalstaten tystar ner ett urfolks egen berättelse om sig själva och ersätter den successivt med en tillrättalagd bild av ett ”primitivt” folk, som måste undervisas i jämlikhet och jämställdhet. Det är kanske inte det moderna samhället som varit först eller bäst på att hantera HBTQ-frågor?

Modet och det öppna, direkta tilltalet hos dem som framträder öppet går inte att överskatta, inte heller att värja sig mot. Text och bild samverkar effektivt i ett budskap som träffar lika mycket i ens intuitiva förståelse av världen som ens intellektuella: vi har alla rätt att vara hela människor! Även de anonyma berättelserna vittnar om bokens betydelse, och att varje litet steg i synliggörandet är ett stort framsteg.

Queering Sápmi har som ambition att göra samhället bättre och att bidra till ett starkare Sápmi genom att lyfta fram livsberättelser och minnen. Det personliga är nämligen politiskt. Som Stefan Mikaelsson, ordförande i Sametinget, säger om effekten av att vara öppen med sina queera uttryck: ”Jag kommer bli ihågkommen för mitt läppstift, mina klänningar och för att jag vågade utmana normen. Ironiskt nog tror jag att det kommer påverka fler människor och mer konkret än några politiska beslut som Sametinget tar.”

Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV
Prenumerera gratis på vårt
NYHETSBREV