Sedan 1980‑talet har det blivit betyd­ligt ovan­ligare att följa tradi­tionen att kvinnan tar mannens namn vid gifter­mål. Istället tar mannen oftare kvinnans namn eller så byter bruden och brud­gummen inte namn alls. Det visar statistik som Statistiska Centralbyrån tagit fram.

Enligt 1920 års giftermålsbalk var kvinnor tvungna att anta sin makes släkt­namn. I och med namn­lagen från 1963 blev det möjligt för kvinnan att behålla sitt efter­namn och 1982 fick vi en helt köns­neutral namn­lag. Först då blev det tillåtet även för mannen att ta hustruns släktnamn.

Under 1900-talet har kvinnan nästan alltid tagit mannens efter­namn vid gifter­mål och fort­farande i början av 1990‑talet skedde så i nära nio fall av tio. Huvud­delen av den resterande tion­delen behöll sina tidigare efter­namn. Gifter­mål där mannen tog kvinnans efter­namn eller där båda tog ett helt nytt gemen­samt efter­namn var relativt ovanliga.

Under de senaste 30 åren har dock synen på namnval förändrats och blivit mer jämlik. Sedan början av 1990‑talet har andelen kvinnor som tar mannens efter­namn successivt sjunkit och är nu mindre än två tredje­delar. Sam­tidigt blir det vanligare att båda parterna behåller sina tidigare efter­namn och att mannen tar kvinnans efternamn.

Det har betydelse för namnvalet om parterna varit gifta tidigare eller inte. Bland de nygifta 2012 där ingen av parterna varit gifta tidigare behöll 19,7 procent sina tidigare namn. I de fall båda parterna varit gifta tidigare behöll 27,1 procent sina namn. De tidigare gifta har istället en lägre andel där mannen tagit kvinnans namn.

Det finns regionala skillnader, även om det kan vara vanskligt att dra några långt­gående slut­satser på basis av ett enskilt år. I Väst­man­lands län var brud­paren mest tradi­tions­bundna 2012 och där tog 70 procent av paren mannens efternamn.

Minst traditionsbundna var man på Gotland där 58 procent av paren tog mannens namn. På Gotland var det istället för­håll­ande­vis vanligt att båda parterna behöll sina tidigare namn och 32 procent av paren gjorde så. Att behålla sina tidigare namn var minst vanligt i Jönköp­ings län, 14 procent. Krono­bergs län hade den högsta andelen par som tog kvinnans efter­namn, 14 procent, medan Norr­bottens län hade den lägsta andelen, 5 procent.