Jag inledde min journalistbana på sektionen för ”kvinnliga journalister” på en lokal dagstidning i Jeddah – den näst största staden i Saudiarabien – där ”det motsatta könet” inte tilläts komma in på vår redaktion. 2005 fick jag nys om en saudiarabisk kvinna som började behärska konsten att göra film i ett land utan biografer. Jag kände att den här kvinnliga, saudiska filmaren hade vuxit fram ur statens könsapartheid och utmanade status quo.
Filmaren var Haifaa Al-Mansour, som hyllats internationellt för att ha regisserat den första saudiska långfilmen Den gröna cykeln. Hon bär en unik signatur som den första kvinnliga filmaren från kungadömet Saudiarabien, eller “männens kungadöme” som en saudisk kvinnlig aktivist kalla det.
Al-Mansours första långfilm följer berättelsen om huvudkaraktären Wadjda, en tioårig flicka. Den gröna cykeln har visats över hela världen, men trots att den filmades i Saudiarabiens huvudstad visades filmen aldrig i Al-Mansours hemland eftersom det inte finns några biografer där .Filmen handlar om den egensinniga, målmedvetna lilla flickan och hennes jakt på en grön cykel. Wadjda hoppas kunna köpa en cykel till sig själv genom att vinna en Koran-högläsningstävling där högsta pris är 2 000 kronor. Wadjda vill så desperat ha en cykel så att hon kan tävla och vinna över sin bästa vän Abdullah. Det är en berättelse om den krassa verkligheten och grymheten i ett segregerat samhälle, men också en berättelse om värme, vänlighet, möjligheter såväl som längtan efter förändring. Den fångade mitt hjärta genom de minnen, känslor och frågor som den väckte.
Filmens öppningsscener fokuserar på flickornas skor: alla svarta, enkla och identiska. Sedan skiftar de för att avslöja Wadjdas Converse All Stars med lila skosnören som skiljer henne från de andra flickorna. Jag växte upp i Saudiarabien som dotter till en jemenitisk gästarbetare och gick i saudiska, offentligt drivna skolor som liknade vad som porträtteras i filmen. Jag bar svarta skor och försökte att inte revoltera öppet. Jag var medveten om det bittra faktum att jag trots min uppväxt i kungadömet aldrig åtnjutit samma rättigheter som mina saudiska klasskompisar. Jag levde i ständig rädsla för att relegeras från skolan och tvingas stanna hemma eftersom min lärare aldrig tvekade att påminna mig om att jag var en utlänning. Men det fanns många ”Wadjda-lika” personligheter i min skola som bröt mot reglerna. Jag pendlade mellan försiktig revolt och lydnad. Jag minns att vi var måltavlor för våra lärares och rektorns morgoninspektioner. Vi hade detaljerade regler för allt, från uniformen, hårsvallet till färgen på våra skor. Den som bröt mot reglerna utsattes för straff.
En saudisk författare berättade för mig att han brukade leka med sin grannes dotter när han var tretton år. En dag försvann hon från gatan och han saknade henne. Han knackade på hennes familjs dörr för att fråga efter henne. ”Amal är vuxen nu, hon får inte längre leka på gatan”, sade modern och stängde dörren. ”Sedan den dagen blev jag förälskad i den flickan och jag kände att det var orättfärdigt att de förnekade vår vänskap”, sade författaren. I en liknande situation uttrycker Wadjdas bästa vän Abdullah att han kommer att gifta sig med henne när de blir äldre. Mina svenska vänner som jag såg filmen med uppfattade kommentaren som ett uttryck för Abdullahs vilja att kontrollera Wadjda. Men i själva verket är tanken det enda sättet för lilla Abdullah att komma över det hjärtskärande faktum att deras kamratskap snart måste upphöra i det segregerade landet.
Alternativ eller lösning
I Saudiarabien är kvinnor inte tillåtna att köra bil eller att rösta och de är fullständigt beroende av män. Kvinnor finner sin väg genom att skapa nya alternativ. Att hyra chaufförer är ett exempel. I filmen illustrerar Wadjdas mamma den dagliga kampen för att hålla den asiatiska föraren på gott humör så att hon inte förlorar sitt enda transportmedel. Många av de arbetande kvinnorna spenderar hälften av sin inkomst eller till och med mer på privata chaufförer. Tekniskt sett arbetar de för chaufförerna, och inte tvärtom.
Den varma relationen mellan Wadjda och hennes far visar att saudiska män inte är misogyna till sin natur, utan att den sociala och politiska situationen tvingar individer att acceptera de kollektiva, socialt accepterade normerna. Det finns en rad scener där regissören försöker förmedla den bittra realiteten att män inte är de enda som förtrycker kvinnor, utan att även kvinnor internaliserar förtrycket och spelar en roll i upprätthållandet av det patriarkala systemet. Det är fallet med Wadjdas lärare, mor och några av hennes klasskamrater. Jag har själv upplevt hur kvinnor i min närhet, analfabeter såväl som välutbildade, upprätthåller de patriarkala strukturerna. En lärare skällde en gång ut mig för att jag arbetade som journalist och pratade med en man över telefon som inte var min släkting.
Sammantaget ger filmen en väldigt korrekt och verklig bild av livet i Saudiarabien, något som aldrig visats för en västerländsk publik. Innan Den gröna cykeln visade Al-Mansour sin kortfilmsdokumentär Kvinnor utan skuggor på det franska konsulatets residens 2005. Den filmen tacklade debatten om hijab och de motsägelsefulla ställningstagandena bland ledande religiöst lärda. Al-Mansour producerade två andra kortfilmer med nästan ingen budget och sina systrars hjälp.
”Jag dras till sociala frågor och tror att film ger människor en möjlighet att reflektera över sin egen verklighet”, sade filmaren under min allra första intervju med henne 2006. Al-Mansours påstående att hennes filmer bara rör sociala teman, och därmed inte ska ges en politisk dimension, bör diskuteras. Det nuvarande systemet i kungadömet är resultatet av ett teokratiskt äktenskap mellan den politiska eliten och de religiösa institutionerna. Den politiska eliten accepterade att den konservativa islamiska grenen, Wahhabism, blev den dominerande religiösa kraften i samhället i utbyte mot De religiösa institutionernas stöd för kungafamiljens anspråk på politisk makt. Al-Mansours filmer handlar om kvinnors situation i hennes land. Att kalla förtrycket av kvinnor i Saudiarabien ett ”socialt problem” är att helt bortse från denna historiska maktdelning och att kvinnor varit centrala i både de religiösa och politiska projekten. Tvärtom har kungafamiljen aktivt understött den wahhabistiska konservativa rörelsen, eftersom dess socialt förtryckande version av islam passar väldigt bra ihop med en politisk regim som förlitar sig på politiskt förtryck för att behålla makten. Genom att bortse från dessa historiska fakta, ställs Al-Mansour på den officiella statliga berättelsens sida, som hävdar att det som händer i landet bygger på folkets, inte elitens, vilja. Därmed är filmen emot samhället, inte emot staten.
Jag träffade Al-Mansour personligen 2010 och har intervjuat henne två gånger. Dessutom har jag följt den kontrovers som hennes filmer skapat inom det saudiska samhället. Trots avsaknaden av biografer ser saudierna på filmer på tv, dvd och via internet. I hemlandet har synen på hennes arbete sträckt sig från upprördhet och indignerat avståndstagande till och tyst gillande.
Al-Mansours plan var att Den gröna cykeln skulle ha premiär 2011. Men Al-Mansour fick skjuta upp projektet när hon stötte på svårigheter att övertyga producenter om att filma i hennes hemland. Efter år av kamp överskrider Wadjda och hennes gröna cykel kontinentala gränser 2013. Vad som gör filmen unik är att den filmades i Riyadh Saudiarabiens huvudstad, och där uppgörelsen mellan den politiska eliten och de religiösa institutionerna föddes. Ändå snurrar ett antal frågor i mitt huvud. Hur kommer det sig att en film som hanterar den tabubelagda frågan om kvinnors status quo, stöds av samma förtryckare? Den saudiska regeringen har tillåtit regissören att filma i landet, en välbeställd prins har delvis finansierat projektet och Den gröna cykeln Valdes ut som den saudiska statens officiella bidrag till Oscarsgalan i kategorin bästa utländska film 2014.
Inte revoltera
Paradoxalt nog upprätthålls å ena sidan förtrycket mot halva befolkningen av de män som konstruerade det segregerande systemet samtidigt som de å andra sidan hyllar filmen internationellt. Al-Mansour uttryckte flera gånger att hon inte ville revoltera mot eller skada sitt eget folks känslor. Hennes landsmaninna, professorn i antropologi och religion Madawi Al Rashid, framhåller dock i sin bok A Most Masculine State att Al-Mansour och andra saudiska kvinnor är en ”del av den statsfinansierade feminismen vars syfte är att bekämpa politiskt oliktänkande och lugna ner väst”.
Den saudiska staten försöker lyfta filmen som en berättelse om livsstilen i samhället, utan att ta hänsyn till statens avgörande roll i konstruktionen av det patriarkala systemet. Al-Mansour kan vara ett utmärkt exempel på produktionen i en ”rentier state” (en stat vars huvudsakliga inkomstkälla är räntan på exporten av en inhemsk råvara, red anm), där avsaknaden av beskattning gör människorna till tacksamma individer snarare än fullvärdiga medborgare som ställer krav.
Därför blev jag inte förvånad över scenen där den saudiska kungafamiljen infogas i filmberättelsen. När Wadjda till slut cyklar på sin egen cykel ser vi en buss som pryds av en stor annons med bilder på ledande statsmän. Den gröna cykeln visar en isolerad stat i närbild. Filmen erbjuder en visuell inblick i livet i Saudiarabien. Jag uppmanar alla att se den med kritiska ögon. I den allmänna debatten, särskilt i väst, har saudiska kvinnor och arabiska kvinnor i allmänhet fångats i dualiteten mellan att vara överlevare – som behöver räddas – eller offer. Därför är det viktigt att berättelsen om Wadjda inte fastnar i missuppfattningar eller ren okunnighet. Låt oss därför hålla professionell distans till Al-Mansours arbete och inte överväldigas av epitetet den första kvinnliga regissören från förtryckets Saudiarabien”. Om vi tvingar in Al-Mansour i detta fack så bidrar vi i väst till att reproducera ytterligare en form av negativ diskriminering av saudiska kvinnor.
