Det är en spännande, välskriven bok som innehåller alla obligatoriska delar för en lyckad deckare. Hemliga telefonavlyssningar, avancerat polisarbete och en hjort som skjuts ihjäl med tjänstepistol under en mörk vinterkväll. Beskrivningarna av snabba biljakter, avancerat spaningsarbete och en sympatisk spaningsledare i huvudrollen borde vara en våt dröm för vilken polisiär presskommunikatör som helst.
När journalisterna Jesper Hour och Magnus Arvidsson kontaktade Jonas Trolle för en intervju till radiodokumentären Gåtan Göran Lindberg” tackar spaningsledaren för utredningen nej. Han kan inte säga någonting om utredningsarbetet. Enligt Trolle avvisades all kontakt med media efter beslut från polisledningen med Carin Götblad i spetsen.
Först fyra år senare, när Lindberg avtjänat sitt straff, får allmänheten insyn i en av de mest omtalade polisutredningarna någonsin. Inte genom journalister. Utan genom en bok skriven av en ansvarig polis. Den här boken är inget journalistiskt verk. Det är en intressant, spännande berättelse men likväl varken kritisk eller objektiv granskning.
Är han författare, journalist eller polis?
Jonas Trolles berättelse handlar inte enbart om hans egna erfarenheter. Han berättar också flickornas historia. Bitarna i boken som handlar om dem är från utredningsmaterialet. Vad de själva har att säga om utredningen och polisens arbete får vi inte veta. För hur skulle det se ut om en ansvarig polis i efterhand intervjuade brottsoffer om en polisutredning han själv varit ledande i? Då hade Jonas Trolle tvingas välja mellan de tre roller han balanserar mellan under hela berättelsen. Är han författare, journalist eller polis?
Trots Trolles beskrivning av en medieskygg polisledning är den nya boken om Göran Lindberg bättre publicitet för polismyndigheten än vilket Twitterkonto som helst. Speciellt om man vill göra reklam för en av de få internutredningarna som faktiskt lett till fällande dom.
Orsaken till att en så stor del brottsmål inledda mot polis läggs ner beror på att det inte finns tillräckligt i anmälningarna för att starta en lyckad förundersökning, menar Trolle. Det som skiljer fallet Göran Lindberg från andra internutredningar är substans.
Om förövaren varit en annan...
Men fanns det egentligen så mycket inledande substans? Om vi tillåter oss vara cyniska för en stund: Ett vittnesmål från en tjej som sex månader tidigare varit med om en våldtäkt. Hon hade inget namn på förövaren, ingen beskrivning av mannens utseende då hon bar ögonbindel vid övergreppet. Det enda hon visste var att han var polischef och att hon hört att han var med i ett reportage i en dagstidning någonting mellan december och januari. Det var inte inledande substans som avgjorde att Lindberg senare kunde dömdas för våldtäkt, sexköp och koppleri. Det var motivation, engagerade poliser och framförallt: ekonomi. Och kanske att Lindberg var så pass illa omtyckt.
Massvis av resurser läggs på att säkra spår, bevismaterial och vittnen för att till slut kunna gripa, häkta och döma Lindberg. Om det inte hade varit Göran Lindberg som den unga kvinnan blivit utsatt för, hade hon fått samma upprättelse? Måste din våldtäksman vara en välkänd polischef med fascinerande dubbelnatur för att din berättelse ska vara så spännande att en engagerad spaningsledare och duktig kollega orkar kämpa sig till resurserna?
För ett år sedan publicerade Feministiskt Perspektiv en granskning av utredningen kring den förra polischefen. Flera tjejer berättar om andra män som våldtog tillsammans med Lindberg. Om de männen är det märkligt tyst.
