Konstnärsklubben, ett mansgille etablerat 1856, håller hårdare än de flesta på traditionerna. Den 6 mars genomfördes en omröstning på initiativ av medlemmarna Andreas Ribbung, Dan Wolgers och Martin Ålund om att låta kvinnor få tillträde till klubben. Förslaget röstades ned med stor majoritet, 89 mot förslaget och 30 i favör för detsamma.

Resultatet har väckt en del uppståndelse, och fångade genast koreografen Carl Olof Bergs intresse. Frågor om maskulinitet och slutna rum är något han har utforskat i sitt arbete, och nu har han bjudit in sig själv till klubbens lokaler i Konstnärshuset för att framföra ett performance kring ämnet.

På lördag och söndag kommer Berg att ge en guidad tur för tolv personer åt gången där han delar med sig av frågeställningar om hur design och arkitektur skapar kön och identitet. Föreställningen som går under namnet Andrology – a guided tour of the men's club har inte skapats som en replik på händelserna kring Konstnärsklubben, utan är en del av ett pågående projekt som koreografen arbetar med.

– Men jag ser det som en möjlighet att öppna diskussionen, eller fortsätta diskussionen kring slutna rum och den prestige som omger dem. Och det handlar väl om att jag just nu håller på att rannsaka mitt eget arbete som koreograf sedan 15 år tillbaka.

Det är inte första gången som Konstnärsklubben ifrågasätts för sin motvilja att ta in kvinnor som medlemmar. För tio år sedan undersökte konstnären Fia-Stina Sandlund resonemanget inom klubben inom ramen för ett ljudkonstverk på Konstfack. Projektet resulterade även i ett radioprogram som sändes i P1.

Exkluderande gemenskap

Argumenten från styrelse och medlemmar liknar varandra, då som nu. Det hänvisas till Konstnärsklubben som att den är harmlös och inte har någon reell makt. Men faktum är att man sitter på en förmögenhet i miljonklassen ur vilken pengar fördelas till utvalda konstnärer, samt att klubben äger Konstnärshuset tillsammans med SKF (Svenska Konstnärers Förening) och har tillgång till ateljéer och lokaler. I dess stadgar står dock att kvinnor inte accepteras som medlemmar, och det är alltså på denna punkt som några av medlemmarna har försökt få till stånd en ändring. Utan framgång, hittills.

I Carl Olof Bergs medvetande har Konstnärsklubben inte haft någon framträdande plats.

– Jag kände nog mer till platsen här, och kände att den ångade av arv, huset i sig och arkitekturen som speglar den tid det byggdes i. Och det är klart att jag har känt att både baren och huset andas en gemenskap som inte jag känner mig så inkluderad i, men det blev ännu mer tydligt i och med de här skriverierna om Konstnärsklubben.

– Det intressanta, fortsätter han, är ju arvet som en homosocial gemenskap, eller idén om biologiskt kön som gemensam nämnare för gemenskap. Och det är min upplevelse att biologiskt kön är en så svag gemensam nämnare, förutom att arvet medför privilegier. Så det tar ju avstamp i mina upplevelser som barn, att jag var orolig för att jag inte hade en tillräckligt maskulin röst eller tillräckligt maskulin kropp. Jag märkte också jättefort när jag var liten att jag straffades för att jag ville leka med tjejerna. Och sen när jag växte upp och kom ut som homosexuell, så märkte jag också att inom den manliga gemenskapen skulle man heller inte leka med tjejer. Och att det inom gaykulturen som subkultur finns en jättetydlig hierarki kring manligt och kvinnligt, som för många säkert ter sig paradoxal. Så för mig känns det viktigt att lyfta det samtalet också från ett minoritetsperspektiv.

Hoppas medlemmarna kommer

Föreställningen genomförs med enkla medel, den enda rekvisitan är egentligen ett dragspel.

– Det handlar kanske mer om hur jag förändrar både rums- och kroppsupplevelsen för besökarna. Så ja, jag säger att jag gör det här och gestaltar mig själv, och jag gör det i form av en guidad visning. Det är som att jag också ställer ut mina idéer om hur jag ville göra performancet. Och jag tänker att jag vill skapa ett rum som möjliggör en diskussion om slutna rum och den prestigen som finns där.

I Göteborgsposten liknar Konstnärsklubbens ordförande Ingvar Jörpeland verksamheten vid en gammal möbel, och ser ingen anledning att ändra på något som fungerar så bra. Dan Wolgers å sin sida säger till Dagens Nyheter att klubben är en skam för kåren. Samma tidning publicerade i helgen en essä av Åsa Beckman som förutspår kulturmannens död. Månne är Konstnärsklubben en av dennes sista utposter? Carl Olof Berg är dock inte ute efter att ge herrklubben en regelrätt känga.

– Jag kommer hit och ställer en fråga, jag vill säga att just nu pågår det här samtalet på den här platsen. Jag hoppas förstås att medlemmarna i Konstnärsklubben kommer.