– För mig har det handlat om att se på de strukturer som jag har befunnit mig i tidigare, och undersöka hur jag kan finna öppningar i dessa, säger Julia Boström, som har initierat och curerat föreställningen ”Kropp & ärr” som nyligen hade premiär på Atalante i Göteborg. Hon syftar här till den arbetsprocessen, men samma ord skulle även kunna användas för att beskriva inte bara tillvägagångsätt, utan även de strukturer som det konstnärliga arbetet kretsar kring: kroppars relationer till varandra.

Resultatet blev tre arbetande kroppar bygger en konstruktion av vedträn. Publiken är placerad i en cirkelformation som kropparna arbetar inuti. Denna konstellation är sedan i sin tur omgiven av dukar, där videor projeceras. Också de visar kroppar i rörelse. Från högtalare hörs berättelser om andra kroppar. Rummet är dunkelt, och som åskådare har du svårt att se din egen kropp.

Det kick-off inför en annan föreställning, då några i teamet satt i en bastu. En man i gruppen hade flera ärr efter en operation, och ett samtal om dessa påbörjades.

– Jag började undersöka vilka ärr jag själv hade, och visade upp ett efter en knäoperation, berättar Julia Boström som strax därefter insåg att hon också hade ärr från en graviditet, men som hon aldrig visade. Det framkom snart att hon inte var ensam om detta.

– Det var som att någonting släpptes löst i rummet och jag minns hur vi sedan stod hur länge som helst i duschen och jämförde våra ärr. Det var otroligt befriande.

En erfarenhetsbank

Händelsen ledde till att Boström och de andra i samtalet startade en Facebookgrupp, där inbjudna personer fick dela med sig av sina ärr.

– Snart hade vi ett ganska så stort skriftligt material, och även en mängd bilder som människor hade tagit på sin kropp, berättar Boström, som snart började fundera på vad de skulle kunna göra med materialet, och i vilket medium det i så fall skulle kunna gestaltas.

– Då bestämde jag mig för att gå den ettåriga filmcuratorsutbildningen på Filmhögskolan i Göteborg. Där skulle det här projektet kunna gå att arbeta vidare med. Ett samarbete med Cecilia Suhaid Gustavsson och produktionsboladeg Golddigger productions föll sig naturligt, eftersom de hade arbetat tillsammans förut. Suhaid Gustavsson fyller i:

– Vi hade arbetat med en väldigt problematisk föreställning som handlade om kroppen. Då kände att vi inte hade möjlighet att göra våra röster hörda i frågan, eftersom vi, i egenskap av producenter, inte hade något konstnärligt mandat. Det födde en frustration kring det, berättar hon. Boström instämmer, och förklarar hur de, med ögon utifrån kunde se hur konstruktiva samtal kring kroppen skapade en nästintill anorektisk arbetsplats.

– Personalen på teatern började tala alltmer om hälsa och om kost, matlådorna började krympa och alla började springa, säger Boström och förklarar hur scenariot inte bara gestaltar hur en arbetsplats kan försjunka i de frågor som gestaltas för närvarande.

– Det visar också på hur avskärmad en producent kan vara från det konstnärliga arbete som först på en institution eller plattform.

– Teatern är ganska traditionsbunden och strukturellt stagnerad, vilket vi nu har försökt arbeta oss ifrån i den här processen, förklarar Boström, som bland annat har en bakgrund i filmbranschen. Där har hon upplevt producentrollen som mycket mer konstnärlig än teaterproducentens mer administrativa sådana.

För att finna öppningar i dessa strukturer valde Boström att undersöka relationen mellan curatorn och konstnären och vad som händer om de görs till en och samma person – i detta fall hon själv.

– Hela projektet handlar om olika former av expansion, både arbetsstrukturellt och tematiskt. Att överträda olika gränser och bryta olika maktstrukturer.

Det dröjde inte länge innan Boström och hennes team märkte att det inte räckte med deras egna erfarenheter och de bestämde sig att arbeta genom tre workshops, där en större grupp ingick. Med möjlighet att bjuda in tio personer var, skapade teamet så en bank av människor och erfarenheter av olika åldrar och bakgrunder.

– Sedan kom idéerna från alla olika håll, och vi var ganska öppna med de förslag som kom. Det finns en styrka när flera röster placeras bredvid varandra.

Ett rum för den kvinnliga kroppen

Boström själv ansvarade för stationer där intervjuer gjordes med workshopsdeltagarna. Ljudinspelningar därifrån gick sedan att höra i de filmer som projicerades på de tre dukar som omslöt publiken under föreställningen. Utöver intervjustationerna fanns det även möjlighet till ”bikt”, det vill säga att workshopsdeltagaren fick spela in sin röst i ett enskilt rum.

– De hörs i filmpartiet med kameraåkning i närbild över hud, förklarar Suhaid Gustavsson.

Det befintliga materialet växte snabbt, och som curator för projektet hade Boström snart ansvar för en mängd personliga erfarenheter och berättelser.

– Det blev snart ganska svåra etiska frågeställningar kring hur jag skulle hantera det här, säger hon, och förklarar hur både filmhögskolans årliga etikseminarium och Facebookgruppen som panel kunde stödja och vägleda henne i arbetet med materialet.

– Då fick jag även en första publik, vilket också hjälpte mig att aktivera materialet, säger hon.

Under ett efterföljande kostnärsamtal undrar en person i publiken varför arbetet inte berörde begreppet sexualitet djupare.

– Den berörs automatiskt, svarar Boström, som understryker att om temat hade varit sexualitet, så hade de ställt helt andra frågor. I stället menar hon att arbetet på många sätt kretade kring att skapa rum för kvinnor att samtala om de olika former av ärr som livet för med sig.

– Det är på många vis en filosofisk undersökning; hur står vi ut med våra kroppar?

Berättelsens egensyfte

Boström beskriver hur biktsituationen på många vis fungerade som ett renade bad för de medverkande, och att materialets slutgiltiga användning i föreställningen inte är det enda syftet.

– Många människor bär på saker i tystnad, och att få berätta om detta kan därför vara av stor betydelse, förklarar hon. Att ta emot en tung berättelse är inte heller det lättaste, och Boström förklarar hur de därför har varit mycket noga med att tänka lika mycket på berättaren, som på mottagaren.

– Det är lika svårt att välja ut som att välja bort, och i gestaltningen försökte vi hitta en balans mellan det destruktiva och det konstruktiva, och mellan oss själva och publiken.

Till en början trodde teamet att arbetet helt skulle handla om fysiska ärr, men Boström berättar hur de snart insåg att de mentala ärren är lika angelägna som de fysiska. Suhaid Gustavsson fyller i:

– Det var också angeläget att ärrens sammanhang var olika – att det inte bara handlade om förlossningsärr. På samma vis ville vi att rösternas och språkens karaktär skulle varieras.

– Fast vi var ändå angelägna om att inte bjuda in personer att delta i workshoperna bara för att de tillhörde en viss grupp, och det var därför som vi bara fick bjuda in människor som vi hade någon tidigare koppling till. På så sätt kunde gruppen, även om alla inte kände varandra, vara trygg.

Liksom i det konstnärliga teamet bestod workshopgrupperna endast av kvinnor, och från publiken ställs frågan om hur män har reagerat på föreställningen.

– Det har varit positivt, det har sagt att det här handlar lika mycket om dem. Att det handlar om människor.