"Vi har lätt att se detta… där borta. Men, det är som om vi saknade ett språk för misogynt övervåld och kristen skenhelighet, här. Ett våld som så straffar kvinnan av folket för att hon syns, för att hon hörs, för att hon lever, för att hon är snudig, för att hon vill ha barn när vi säger att hon inte borde, för att hon har sex, är ”besjälad”; för att det är henne man älskar, att aga." skriver PH Bartholdsson om den uteblivna upprättelsen för barnhemsbarnens mödrar.
They shoot horses. Don’t they?
”- Ni vet inte hur det är”, sade hon, ”ni som har det bra, vet inte hur det är att bo bland araberna.”
Jag sade inget om hur det är ”att ha det bra”, där det eljest är etniskt rent och man just därför aldrig någonsin kan släppa sina barn med blicken, än mindre låta dem åka med skolbussen. På vårt köksbord låg hennes journal. Jag läste inte. Jag klarar det inte. Gynekologiska övergrepp. Min hustru läste. Hennes ansikte allt stelare, allt hårdare, allt vitare: som alabaster.
”Hur kan man göra så med människor”, sade Johanna. Med en röst som inte längre bar.
Lagstiftningen om ersättning för övergrepp på barnhem är solklar. Gynekologiska ingrepp – till exempel tvångsaborter – är inte övergrepp. Det är sjukvård.
Jag sade inget. Vad skulle jag säga? ”Ni vet inte hur det är.” Nej, jag gör ju inte det. Inte ens det.
Det har riktats mycket våld – ja, ett våld med extra allt – mot kvinnors sexualitet (så som man föreställt sig deras sexualitet), deras fertilitet, deras underliv – för att inte tala om deras moderskap – på och kring barnhem.
Jag har länge undrat hur det kommer sig att den konservativa kvinnofientlighet, som kommer till uttryck i barnhemspolitiken och det man kallar ”upprättelse”, har omgivits av sådan tystnad. Kanske är jag bara oinformerad – eller blind – men jag själv är den ende som jag känner till, som alls har pekat på problemet.
Jag är rädd att det öppnar sig en avgrund mellan den urbana intellektuella medelklassen, den som bland annat värnar om barnlöshet, och de kvinnor i gammal- och nystatarklasserna, underklassen, som inte ens kan få behålla de barn de vill ha; de barn de vill älska som sina. Jag undrar verkligen varför de förra inte talar för de senare. Det är ju de som har medel och möjlighet.
I Kårens svek mot Ametist, berättar Jan Gradvall om den folkliga debatten på nätet: ”Varför behandlar ni journalister människor olika beroende på var de kommer ifrån? Vad vet ni om att leva med rasistiska hot? … I den nya medievärlden framställs journalister just nu som en isolerad grupp i utvalda postnummerområden som tappat kontakten med resten av samhället.”
Numera börjar jag skratta när jag ser rapporteringen om vanvårdsfrågan. Den rapporteringen faller nästan alltid löjeväckande okunnigt och okritiskt på knä inför halvgudar man kallar experter och den höjer sig i övrigt bara sällan över att helt enkelt exploatera utsatta för att berätta erotiska skräckhistorier och skyr stryktäckt alla försök att konfrontera förövare och deras apologeter. Att underhålla istället för att undersöka och debattera. Bob Woodward doesn’t live here anymore.
Men, ord betyder något. När vi menar något med dem.
I början av förra året riktade Irlands premiärminister, Enda Kenny, en ursäkt till de irländska kvinnor som utsatts för tvångsomhändertaganden i Magdalene laundries. För oss som följt den urvattnade svenska processen – som varit så lindrigt uppriktig och där just statschefen uteblev – är det omskakande att höra; de självkritiska nästan brutala ordvalen, innerligheten och rösten … som inte längre bär. (The Journal – In full: Enda Kenny’s State apology to the Magdalene women och Youtube, Fine Gael, An Taoiseach Enda Kenny: Statement On The Magdalene Laundries Report).
”För vi såg skillnader som något att frukta och gömma undan förr än något att omfatta och fira.”
Här, liksom där, har unga kvinnor spärrats in – och behandlats för – ”lösaktighet”, för att de har en sexualitet eller än värre – med Enda Kennys så vackra och träffande ordval – för att de råkar vara besjälade.
”Det var dans bort i vägen … Där var Kersti, den trotsiga, vandrande, vilda … och den snudiga Marja i Bäck.”
Det katolska Irland har alltså hunnit före oss i dessa frågor om kvinnors rättigheter. Här är det tveksamt om vi ännu alls anar att detta är en fråga. Jag har mycket svårt att förlika mig med det, än mer med att vi ändå tror att vi är moderna, framsynta.
Berättelser. Liv. Levnader. Död.
I maj 2008 dödar en intagen på ett LVU-hem en medlem i personalen i Malmö. Senare döms chefer där till dagsböter för arbetsmiljöbrott (Arbetarskydd, Skärpta straff för Tunagårdens chefer). Lotten Loberg, som var åklagare i målet, berättade nästan i förbigående att pojken tvingat till sig sex under hot av andra intagna (som möjligen förstått faran bättre) vid vårt köksbord. Ständigt detta köksbord. Loberg ryckte på axlarna. De våldtäkterna är ickehändelser. Det finns ingen vårdmiljölag. Fuck and forget.
En månad efter katastrofen publicerade Sydsvenskan ett reportage, som lämnar ett och annat i övrigt att önska. Sydsvenskan, Tunagården först i landet. Man låtsas alltså, massivt, som om inget hänt; inte ens ett mord stör den idylliska bilden.
En tid senare återkommer Tunagården i nyheterna. Skånskan, Misstänks för sexbrott på Tunagården. Arbetsmiljöproblemet är möjligen åtgärdat, men vårdmiljöproblemet återstår, är… beståndande.
Någonstans i bakgrunden finns föräldrar, en far och en mor, som har ställts inför att deras barn gör något som verkligen är… förbjudet. Läsaren kan kanske själv tänka sig den fasansfulla processen: chocken över det som hänt; chocken av att förstå hur kompetenserna glappar; chocken över antydningarna och anspelningar – är det inte arv så är det miljö, och oavsett vilket, föräldrarnas fel. De säger det inte till dig, de nekar om du frågar, men varje ord, varje rörelse dryper av det, ett belåtet smackande skuldbeläggande. Och, också, grannarnas blickar, blickarna i kön på ICA.
Skammen.
Skulle du kunna älska ditt barn, efter en våldtäktsdom? Skulle du orka vara en god förälder då?
Och nu får du veta att ditt barn fått något de kallar vård på dagarna och våldtagits på nätterna.
Klaga? Du är ju oduglig. En som har det jobbigt med sig själv. Värdelös. En rättshaverist.
Någon månad efter Irlands Enda Kenny, uttalade den dåvarande premiärministern i Australien, Julia Gillard, en ursäkt till de som utsatts för påtvingade adoptioner där. (Youtube, PM Gillard delivers apology to victims of forced adoption – Full Speech och Parliament of Australia, National Apology for Forced Adoptions.)
Gillard sade (bland annat): “Vi beklagar djupt de skamliga metoder som förnekade er, mödrarna, era grundläggande rättigheter och ansvaret att älska och ta hand om era barn.”
I Sverige omfattar upprättelsen inte de föräldrar som ”frivilligt” lämnat ifrån sig – till exempel för att äntligen få komma ut, för att kunna gå på gatorna, kunna gå under träden. Det är lätt att prata om frivillighet om man aldrig varit med om det, att de krossar dig om du inte gör som du vill. ”De vill det själva”, säger de sedan.
Det går inte att ta fel på att Gillard faktiskt menar något med det hon säger. Man kan notera att Gillard inte har barn själv. (”Jag tror det skulle vara otänkbart för mig om jag var amerikan att ha kunnat nå till högsta de nivåerna av amerikansk politik som ateist, singel och barnlös.” The Washington Post, Lally Weymouth interviews Australian Prime Minister Julia Gillard.)
Tänk, allt detta föregivet välmenande tvång, manipulationer och bedrägerier, vitglödgat passivt raseri, allt detta kvinnohat, allt detta klasshat, uppklätt i sockersöt välvilja, moraliserande ”förståelse” och förfalskad saklighet.
Vi har lätt att se detta… där borta. Men, det är som om vi saknade ett språk för misogynt övervåld och kristen skenhelighet, här. Ett våld som så straffar kvinnan av folket för att hon syns, för att hon hörs, för att hon lever, för att hon är snudig, för att hon vill ha barn när vi säger att hon inte borde, för att hon har sex, är ”besjälad”; för att det är henne man älskar, att aga.
Judy Dench gestaltar en sådan kvinna, en kvinna från enklare omständigheter, som berövats sitt barn, i filmen Philomena. Den berättelsen råkar vara sann. Den berättelsen handlar också om klass. Men jag undrar om man alls kan berätta en sådan berättelse här, utan att göra sig löjlig; en kvinna av folket, ”en trasig kund”, som söker ett förlorat barn?
Har vi då här något att be de kvinnor som berövats möjligheten och rätten att älska och ta hand om sina barn om ursäkt för? Det kan man nog rätt lugnt påstå.
Berättelser. Liv. Levnader. Död.
Förrförra året dog en flicka i ett familjehem av lunginflammation. Man dör inte av lunginflammation. Man dör för att man inte få vård för lunginflammation. Det var därför hon dog.
Som fallet alltför ofta är, generar det några upprörda och upprörande reportage, men utredningar läggs ned och anmälningar tas inte upp. Inget av värde har gått förlorat. Inget har hänt. Ett lik stör inte bilden.
Sammanhanget är bara alltför bekant. En hästgård. Vårdavgiften tycks ha varit beräknad genom att dela en miljon med 365 och runda uppåt. 2800 per dag. Räkna själv.
De som vuxit upp i det sammanhanget, bland hästar, på gård – där sjukvård helt enkelt inte ingår, eller än värre, där sjukvård är något som man har lärt sig att frukta – vet ju att det aldrig skulle förekomma att en häst dog av en infektionssjukdom på en sådan gård. Aldrig.
Men behandling. Det finns. ”Arbete gör dig fri.”
Det blir en mycket speciell atmosfär där det är så mycket viktigare att sköta kreaturen, än de lägst stående människorna. Peter Englunds Om djur, människor och undermänniskor belyser det trista tankemönstret. Om det är ”bra” för klienterna? Det dröjer i alla fall kvar i minnet.
Människor – normala människor – fyller hoppfullt i: ”Det var väl som du upplevde det?” De fyller i för de inte orkar stå ut med realiteterna. Men stanken av variga sår som inte vill läka, atmosfären, dröjer ändå kvar.
I bakgrunden till detta dödsfall finns en ögonskenligt ensamstående mor. Inte heller hon förstår att hon inte har med saken att göra mer. Hon är för oduglig. En rättshaverist. Affekterad. Hysterisk. Förstår inte reglerna. En nolla.
En nolla som skulle ha förstått att hålla ihop benen istället för att ställa till det för sig.
Det är med de kvinnorna som med kreaturen. Som att skilja kellingarna från kattan eller kalvarna från koera. Det blir lite väsen. Men de vänjer sig sedan. Det är ju för det bästa.
