I dagarna publicerades forskningsrapporten "Bilen brinner..... men problemet är kvar. Berättelser om Husbyhändelserna i maj 2013" också kallad ”Husbyrapporten”. Den undersöker Husbybornas egna syn på händelserna. Bilden som kommer fram skiljer sig från såväl dagpressens rapportering som riksdagspartiernas debatter. Fem teman är återkommande i Husbybornas berättelser om bakgrunden till händelserna i maj:
1. Ett demokratisk underskott eftersom deras möjligheter att påverka politiska beslut av stor betydelse för dem gång på gång kommer på skam.
2. Gemenskap i orten och motstånd inför nedmontering av välfärden och utarmning av samhällsresurser.
3. Polisens trakasserier som under händelserna i maj präglades av rasistiska tillmälen, övervåld och ovilja till kommunikation.
4. Ett bristande erkännande för Husbybornas tillhörighet och berättigande och känsla att de inte behandlas med samma respekt som andra medborgare.
5 Medias rapportering och talet om ”våldet” i Husby som många menar används som disciplineringsverktyg.
Fördomar speglade rapportering
Dessa fem teman relaterar enligt författarna till problem som bottnar i en växande ekonomisk ojämlikhet, bristande demokrati och polisövervakning med rasistiska förtecken. Problemen berör inte bara Husby utan hela samhället.
En av de forskare som tog initiativ till och genomförde projektet är professorn i ekonomisk historia, Paulina de los Reyes. När jag frågar henne om bakgrunden till undersökningen berättar hon att de forskare som ingick i projektet blev förvånade över att många uttalade sig om Husby utan större kunskap om sakförhållandena.
– Alltför ofta blev det mer fördomar och stereotypa föreställningar (som till exempel Fredrik Reinfeldt uttalande om unga arga män, utanförskapsmiljöer och integrationsministerns närvaro i Husby som regeringsrepresentant). Vi saknade också Husbybornas berättelser. Även om många kom till tals i media och dagspress var det också utifrån frågeställningar som var givna på förhand och som ofta avspeglade omgivningens fördomar.
En viktig förebild har varit den rapport som forskare vid London School of Economics och tidningen The Guardian sammanställde efter kravallerna i London och andra städer sommaren 2011. – Till skillnad från våra brittiska kollegor arbetade vi under betydligt mer prekära förhållanden men det kompenserade vi med ett stort engagemang.
Forskargruppen jobbade ideellt
Forskargruppen bestod av 8 forskare från olika samhällsvetenskapliga discipliner, förklarar de los Reyes. Det fanns forskare från ekonomisk historia, historia, kriminologi och statsvetenskap och alla har kompetens i arbete med sociala rörelser, diskursanalys och intervjumetodik. Forskarna arbetade ideellt:
– Alla var beredda att jobba utan forskningsmedel och utanför våra ordinarie tjänsteåtaganden. Vi har också haft stor hjälp av masterstudenter som transkriberade en del av intervjumaterialet. Hela projektet drevs med frivilliga krafter och vi delade solidariskt på de kostnader som uppstod under arbetets gång. Nu när vi ska presentera rapporten vid Stockholms universitet nästa vecka har våra respektive institutioner varit med och samarrangerat. Stockholmia förlag har också bidragit med tryckning av rapporten.
Trots bristen på finansiering och institutionellt stöd är undersökningens upplägg ambitiöst:
– Vi intervjuade ett trettiotal personer som arbetar och/eller bor i Husby och som befann sig på plats under de aktuella nätterna i maj. Vi talade också med ytterligare ett tiotal personer och deltog i olika möten och aktiviteter organiserade av lokala föreningar/organisationer. Vi har därtill gjort en analys av dagspressens rapportering och av riksdagsdebatten under den aktuella perioden, säger los Reyes.
Vilka röster kom till tals? Är det några perspektiv som ni skulle velat ha med men som ni inte lyckades fånga, undrar jag och får till svar att intervjupersonerna var mellan 16 och 82 år och att bland de intervjuade finns studenter, pensionärer, kommunanställda, egenföretagare, praktikanter, arbetssökande och andra som var på plats under de aktuella nätterna. Däremot finns det inte några av de som kastade sten och brände bilar:
– Vi hade ambitionen att intervjua folk som deltagit i stenkastningar eller varit med om att bränna bilar men hittade ingen som ville ställa upp. Vi insåg också att uppdelning mellan stenkastare och de så kallade goda krafter (ett av regeringens favorituttryck) inte hade särskild stor förankring bland de intervjuade som i många fall uttryckte stor skepsis infor en sådan sortering.
Polisen part i konflikten
Paulina de los Reyes menar ett av rapportens viktigaste resultat är att media och politiker uppmärksammar andra problem än de som intervjupersonerna lyfter fram. En av dessa skillnader är att polisens roll som part i konflikten hittills inte uppmärksammats av media och politiker medan det är ett framträdande problem enligt intervjupersonerna:
– De allra flesta som vi intervjuat är mycket kritiska till polisens insatser och ser polisens agerande vid dödsskjutningen av den 69-årige mannen för ett år sedan som en utlösande faktor. Husbybornas krav på en oberoende utredning och en ursäkt till offrets familj är fortfarande obesvarade.
Intervjupersonerna tecknar en bild av demokratiskt underskott och ojämlikhet som bakgrund till händelserna, berättar Paulina de los Reyes:
– Beslut tas ovanför deras huvud och de satsningar som görs inom området saknar förankring hos människor på orten. Järvalyftet som ofta nämns som exempel för dessa satsningar har i stället bidragit till ökad frustration och missnöje. Husbybornas erfarenheter av diskriminering och rasism, inte minst i mötet med polisen är ytterligare en punkt där vi ser stora skillnader.
Analysen visar att varken media eller politiker diskuterar händelserna i termer av integration och att det handlar om invandrare med undantag för Sverigedemokraterna. Vad detta än har för anledningar resulterar det i att grundläggande element i problematiken nonchaleras.
– Vi ser en märkbar tystnad bland politiker och media när det gäller Husbybornas erfarenheter av rasism och diskriminering, avslutar Paulina de los Reyes.
