”Att vägra gå i samtal med någon som försöker relativisera mitt människovärde är också en legitim politisk manifestation” menar Patricia Lorenzoni angående diskussionerna om det är demokratiskt eller odemokratiskt att bua och väsnas mot rasistiska partiers samlingar.
Har behövt ett par dagar för att smälta följande: SvP, med alla sina kommunala kandidater och alla kontroverser som varit kring möjliga skolbesök, anses vara tillräckligt mycket av en politisk kraft att räkna med för att en granskning i public service också – och enligt den förvirrade ”opartiskhetens” lagar antar jag – måste låta partiet självt komma till tals. Så innehöll också granskningen ett klipp från en längre intervju med P4 Värmland. I Ekots klippning försvann de kritiska följdfrågor som originalintervjun ändå hade, och det hela kändes mindre hårt än vilken valfri lördagsintervju som helst. Här får jag veta att sådana som jag (född i Sverige med en svensk förälder) ska ut ur landet. Så, några personliga och politiska reflektioner kring den senaste tidens debatter om vad som är legitima antirasistiska strategier.
1. Att i riksmedia, utan direkt mothugg, få sin rätt att finnas på en plats man kallar hem så i grunden ifrågasatt kryper under skinnet, även om man vet att majoriteten av befolkningen tycker han är en idiot.
2. Frågan handlar inte bara om ifall majoriteten av befolkningen tycker SvP är idioter, utan också vad vi som inte är svenskkodade förväntas stå ut med i det offentliga samtalet.
3. Att mena att det är okej att utsätta unga människor, skolelever, för sådant ifrågasättande på de egna skolorna är så ansvarslöst och empatilöst att jag saknar vidare ord för det.
4. SvP är inte samma sak som SD. Men mellan dem är det gradskillnader, och SD:s krav på kulturell identifikation och lojalitet diskvalificerar mig lika mycket som SvP:s explicit rasbiologiska dynga.
5. När rasismen blir till ett så explicit ifrågasättande av min rätt att finnas på denna plats, innebär det en enorm trygghet att veta att jag har en stabil familj i ett hyggligt fungerande land, att jag alltid har någonstans att åka. Det handlar inte om politisk alarmism. Det handlar om rasismens intimitet och psykologiska behov av trygghet. Att jag vet att jag alltid självklart kan åka till Brasilien är ett privilegium. Många icke svenskkodade, eller människor som av andra skäl saknar berättigande i fascisten drömvärld, har inte det privilegiet.
6. Jag har respekt för den som hellre vill prata med rasister än vända ryggen, hojta, blockera marschväg eller spela musik. Men kom inte och säg att vi som vägrar just er strategi saknar legitimitet. Kom inte och säg att vi tillhör en elitistisk klubb. Alla har rätt att protestera, och det finns många legitima former av protest. INGEN ska tvingas eller pressas till att behöva förklara och försvara sitt eget människovärde. Att vägra gå i samtal med någon som försöker relativisera mitt människovärde är också en legitim politisk manifestation. Vi väljer olika strategier, men för vissa av oss kostar vissa strategier mycket mycket mer. Så kom inte och moralisera.
