– Feminismen är en av de mest dynamiska rörelserna vi har i Guatemala idag, inleder Anamaría Cofiño samtidigt som hon häller upp morgonkaffet och skär upp en perfekt mogen papaya i sitt kök.

Vi befinner oss i den kullerstensbelagda kolonialstaden Antigua, cirka en halvtimma utanför huvudstaden Guatemala City. På radion rapporteras regnet ösa ner i hela landet sedan timmar tillbaka.

– Dynamisk eftersom det finns många organisationer som gör många olika saker. Dessutom lever vi kvinnor under mycket olika levnadsvillkor och tänker på olika sätt.

Den feministiska rörelsen är även dynamisk sett till att den är relativt ny. Det är bara sedan fredsfördraget 1996 som det har varit möjligt att utöva feminism öppet. Precis som andra sociala rörelser var det illa ansett under det 36-åriga gerillakriget.

”Illa ansett” är förknippat med rädsla för förföljelse och risken att bli mördad för sina åsikter. I princip var allt socialt engagemang och framför allt organisering förknippat med livsfara under inbördeskriget.

Repet som väver samman feministerna

Anamaría Cofiño tillhör Guatemalas ekonomiska elit, den mäktiga oligarkin. Hon inspirerades tidigt av feminism och kommunism och har ett smärtsamt uppbrott från den katolska kyrkan bakom sig. Hennes åsikter orsakade en del schismer med familjen, som är uttalat antikommunister. Något hon inte vill prata om. Idag anser hon sig stå för en blandning av många olika feminismer.

År 1998 grundade Cofiño La Cuerda (”Repet”), en feministisk organisation och tidning. Den första i sitt slag. Fram tills idag har den getts ut i 171 nummer. När La Cuerda kom till hade fred precis slutits i landet och syftet med den feministiska organisationen var att bidra till den stundande demokratiska uppbyggnaden av landet.

– När vi startade La Cuerda var målet att ta in feminismen i samhället, inte att hålla den inom gruppen kvinnor. Men Guatemala är än idag inte alls redo för att involvera männen i det feministiska arbetet, även om vi försöker. Däremot är den feministiska rörelsen med och bidrar till tolkningar av verkligheten.

På senare år har La Cuerda arbetat sig bort från offerrollen för att istället lyfta fram feministerna som politiska subjekt. Målet är social rättvisa.

– Men att konstruera det samhälle vi vill ha tar tid eftersom vi inte har några referenser utanför den patriarkala samhällsstrukturen.

Andra hinder på vägen som den feministiska rörelsen konfronteras med är språkbarriärer och extrem social ojämlikhet i det guatemalanska samhället.

Det är inte självklart att en välutbildad storstadsfeminist från samhällets absoluta toppskikt som studerade utomlands under krigsåren och en feminist från urfolket vars familj levt på flykt i bergen under kriget och fortfarande lever under svåra förhållanden, har en tillräckligt stark gemensam plattform att stå på för att tillsammans driva en feministisk kamp. Vad kan de lära av varandra?

Anamaría Cofiño:

– Som antropolog har jag alltid varit intresserad av att lära känna andra kulturer. Nu arbetar vi nära flera feministiska grupper, som har en helt annan verklighet än jag. En del tillhör urfolken maya eller xina, men det finns även en stark lesbisk rörelse som jag har lärt mig mycket av.

– Vi trodde länge att den förenande kraften var förtrycket, men det är istället önskan att skapa ett rättvist samhälle, konstaterar Anamaría Cofiño.

Hon har till skillnad från många andra kvinnor som arbetar med rättighetsfrågor eller för social rättvisa i Guatemala inte varit måltavla för offentlig smutskastning eller mottagit hot för sina åsikter.

Här avbryts samtalet för hej då-kram till maken som kommer förbi köket för en snabb frukost på stående fot innan han ska iväg till jobbet. Innan vi återupptar samtalet förflyttar vi oss till ett annat rum, som även det, ligger mot den grönskande innergården. De tillsynes gamla och trötta hundarna, av obestämd blandras, lägger sig tillrätta utanför glasdörren samtidigt som vi slår oss ner i det kombinerade biblioteket och kontoret. Ute regnar det fortfarande oförtrutet.

Ekonomisk elit konserverar

Anamaría Cofiño och hennes generationskamrater i La Cuerda går mot strömmen i sitt samhällsskikt och det är svårt, för att inte säga näst intill omöjligt, att hitta feministiska tänkare i den yngre generationen bland den ekonomiska eliten. Det är till och med svårt att hitta kvinnorna från samma klass i offentliga positioner. I den senaste nationella kartläggningen av arbetskraften i Guatemala (Enei, 2013) framkommer det att ju högre inkomst ett hushåll har desto färre kvinnor i hushållet förvärvsarbetar. Samtidigt tillhör samma kvinnor de som har fått bra utbildning.

– Trots att många unga kvinnor från oligarkin har haft möjlighet att studera, ofta utomlands, så finns de inte i de stora företagen, de sitter inte i styrelserna, de leder inte storjordbruken och de innehar inte beslutspositioner, konstaterar Cofiño.

Uppräkningen gäller positioner som traditionsenligt går i arv i Guatemala.

Hon fortsätter:

– Jag tror att de ekonomiskt mäktiga klasserna i det här landet är de mest bakåtsträvande och konservativa som finns.

Territoriet kroppen

I andra delar av det guatemalanska samhället finns det dock en massiv social rörelse, framför allt representerad av urfolket, som är på frammarsch. Många av dem är kvinnor.

La Cuerda firar 16 års utgivning med att dedikera nummer 171 till ”Territoriet kroppen”. I ledaren i samma nummer skriver La Cuerda att ”det är ett symboliskt ställningstagande till stöd för den växande organiseringen i landet kring försvar av markterritorier, en motreaktion på den aggressiva utvinningspolitik som pågår i landet och som utnyttjar existerande ojämlikhet och ojämställdhet. Genom historien har kvinnors kroppar, liv och arbeten exploaterats i en patriarkal struktur för att upprätthålla och ackumulera rikedom till förmån för några få och samtidigt skada urfolk, personer och natur.”

Såhär beskriver Anamaría Cofiño relationen mellan kropp och mark som territorium. Och varför de hör samman.

– Vi, och feminister i allmänhet, betonar rätten att fatta beslut över kroppen, sexualiteten och därmed livet i sin helhet. Nu har vi anslutit oss till kampen i försvar för markterritorier eftersom vi menar att både kropp och mark är omtvistade territorium.

Hon fördjupar:

– Genom att prata om kroppen pratar vi om en person utifrån alla dess dimensioner, andlig, kroppslig och historisk. Vi pratar även om minnet som en del av ett omtvistat territorium. Därför är vårt behov av en kollektiv historieskrivning viktig. Och utifrån detta föddes idéen till att skriva en bok om Guatemalas kvinnor genom historien.

Återupprätta kvinnornas historia

Resultatet blev boken, ”Nosotras, Las de la Historia, Mujeres en Guatemala (siglos XIX-XXI) (”Vi, de (kvinnorna) i historien, kvinnor i Guatemala (XIX-XXI). I den demonstreras hur Guatemalas kvinnor genom historien har varit både politiska och sociala aktörer.

–Vi hade aldrig sett eller hört talas om många av dem innan, säger Anamaría Cofiño som var redaktör för boken.

Historiker har bidragit med innehållet och boken gavs ut samma månad som högerkandidaten och den före detta generalen Otto Perez Molina valdes till president 2011.

– Boken var av stor symbolisk betydelse och jag tog den i min hand, som en sköld, mot det som skulle komma med den nya presidenten, säger Cofiño.

Ingen feminist på egen hand

I Guatemala är den feministiska rörelsen, trots att den är relativt liten, både mångfasetterad och dynamisk. Det finns många olika feminismer och det finns olika typer av feminister.

– Det finns de med en mer individuell attityd som agerar oberoende och gör ett bra jobb, men när det väl gäller tror jag på organisering, säger Anamaría Cofiño.

Och fortsätter:

– Ingen blir feminist på egen hand. Jag tror att vi feminister är del av ett nätverk av rep med många strängar.

Precis som många andra sociala rörelser i landet har La Cuerda tagit avstånd från det politiska systemet, som de anser korrupt och oförmöget att erbjuda en social förändring. Vi har analyserat det politiska påverkansarbete, framför allt framtagande av lagförslag, men har inte kunna mäta några, som vi ser positiva resultat för kvinnorna.

Jag tror på det gamla feministiska uttrycket att det personliga är politiskt. Feminismen tar sig in i hjärtat på människor och därifrån ska den också ta avstamp. Kampen för social rättvisa med feminismen som bas måste därför föras på alla nivåer och i alla sammanhang.