Mitt namn är Maja och jag går på Södra latins gymnasium och tänkte prata lite om hbtq och fascism.
Jag är flata. För att jag avviker från normen påminns jag hela tiden om att jag är annorlunda. Det handlar om att bli konstant osynliggjord och gång på gång få ta smällar som visar att du är fel. Du är annorlunda, du är inte önskad. Du är en jävla flata som dessutom inte går att könsbestämma. Mitt könsuttryck och sexuella läggning innebär att jag trots min vita hy känner av hotet från fascismen. Det kryper närmare och närmare och jag märker hur vårt utrymme krymper.
I fascisternas världsbild får bara vita cisheteron med vanligt förekommande funktionsuppsättning plats. Alla vi andra tvingas gömma oss, hålla nere blicken, skydda oss från hotet som flåsar oss i nacken. Jag är livrädd för hotet som breder ut sig över hela Europa. Därför gör jag motstånd, för det handlar om min egen och alla andra som avvikers överlevnad.
Normaliseringen av fascism och rasism har gått så pass fort så att det plötsligt ses som ett hot mot demokratin att inte låta nazister tala i våra skolor. Plötsligt är det ett hot mot demokratin att vi inte vill få vårt människovärde ifrågasatt i vår egen skola. Plötsligt är det vi som ska flytta oss för att ge plats åt dem som helst vill utrota mig och mina syskon. Men i själva verket är det öppnandet för fascistiska åsikter i skolan som är hotet mot demokratin.
Att bjuda in fascister i skolor går rakt emot idén om alla människors lika värde, rakt emot idén om att alla ska kunna känna sig trygga. En fascist i min skola är inte yttrandefrihet, det är ett hån mot alla som avviker från normen. Vi ska inte behöva stå i vår egen aula och höra hur vi inte borde få finnas, hur vi är en sjukdom som går att bota.
Det är inte och har aldrig varit en fråga om att "förbjuda åsikter" eller "begränsa yttrandefriheten". Det handlar bara om att vi förtjänar en skolmiljö där ingen ifrågasätter vår rätt att finnas.
