Feminismen och transpersoner har en komplicerad historia: transmän anklagas för könsförräderi och transkvinnor för att invadera kvinnliga rum. Professorn och radikalfeminstenJanice Raymond påstod i The Transsexual Empire att transkvinnors kroppar är våldtäkt, medan andra radikalfeminister, som Andrea Dworkin, med självklarhet såg transkvinnor som kvinnor.

Olika feminismers syn på vad kön är kan hamna i konflikt med transpersoners verklighet och erfarenheter. Om vi ska komma någonstans i förhållandet mellan transaktivism och feminism kan inte transpersoners könstillhörighet fortsätta att ifrågasättas.

Det betyder inte att allt transaktivister säger är oantastligt – transfeminism ser på feminismen ur ett transperspektiv med särskilt fokus på transkvinnors exkludering men lika viktigt är att den ser på transaktivism ur ett feministiskt perspektiv.

Transfemininitet har en enorm feministisk potential i sig själv, och istället för att gnälla om att trans är en lyxfråga för Söder-hipsters (som om inte transpersoner i fattiga och rika länder tvingas till sexarbete för att finansiera transitionen och för att alls överleva, tillhör de grupper som drabbats värst av ekonomiskt och könat förtryck) borde ciskönade feminister fundera på vad man kan lära av transaktivism och transfeminism.

Sexuell och reproduktiv hälsa, kroppslig autonomi är frågor där traditionell feminism och transaktivism borde göra gemensam sak – för inte bara ciskvinnor behöver tillgång till abort och inte bara ciskvinnor saknar rätten att bestämma över sin egen kropp.

Transpersoners existens tvingar bort feminismen från förenklade analyser, vi utmanar en förenklad binär syn på kroppar och idén om ett fast och tvingande biologiskt kön. Transkvinnors existens ifrågasätter mannen som norm – att vara kvinna är något eftersträvansvärt. Det är maskulinitet oavsett kropp som patriarkatet privilegierar, snarare än en viss sorts kropp. Femininitet kan nedvärderas även i feministiska rum.

Vi behöver inte idén om biologiskt kön för att prata om transkroppar – det är det tilldelade könet som är relevant. Kön är ett antal kroppsliga och mentala aspekter som alla har sina egna breda spektrum och variationer. ”Vi tilldelar bara barn ett biologiskt kön på grund av genus, på grund av ett kulturellt påbud att dela in människor i två dikotoma populationer baserat på en liten anatomisk detalj. Biologiskt kön är genus i läkarvetenskaplig språkdräkt”, skriver Samantha Leigh Allen.

Så vad är då kvar av kön efter allt det här? Ja, det är lite upp till var och en att avgöra vad den lägger för betydelse i sin egen kropp och sin egen identitet. Frihet att definiera sig själv, friheten inte få sin identitet ifrågasatt, är enligt mig grundläggande för all framåtriktad transaktivism. Och låter inte det precis som en feministisk utopi?