Under september 2015 planerar UN Women ett möte med FN-församlingens samlade representanter från medlemsländerna. De ska vid ett offentligt möte förbinda sig att vidta åtgärder med syfte att förverkliga överenskommelserna som godkändes i Beijing 1995. Samtidigt ska de genom nationella och internationella evenemang uppmärksamma framgångarna i Beijing +20 Pekingplattformen samt göra upp framtida planer. Nordiskt Forum i Malmö var det första av dessa evenemang som följs av liknande forum i Chile, Indien, Rwanda, Syd Korea och andra länder i världen.
Varför blir det ingen samlad kvinnokonferens 2015, som uppföljning till FN:s fjärde kvinnokonferens i Beijing 1995?
– Det blir ingen kvinnokonferens av samma karaktär som den vi hade i Beijing 1995, även om vi skulle älska att ha en sådan. Först för att besluten från Beijing konferensen är de hittills mest omfattande överenskommelserna om kvinnors rättigheter som vi någonsin har uppnått. Med de regeringar vi har i världen i dag skulle en sådan överenskommelse inte kunna uppnås. Och vi vill inte riskera att förlora de hårt tillkämpade Beijing-avtalen. Dessutom har UN Women inte tillräckligt med resurser för att kunna anordna en sådan konferens nu. Det är helt enkelt omöjligt. Vi har stöd för vår policy, men inte tillräckligt med finansiering för att genomföra jobbet.
Efter de stora framgångarna under konferensen i Beijing 1995, där kvinnoorganisationer från hela världen mobiliserade sina krafter för att tvinga staterna att skriva under slutdokumentet, bildade Vatikanen och en del konservativa stater koalition. Denna mäktiga koalition visade starkt motstånd och ratificerade slutdokumentet med reservation för paragrafer rörande reproduktiva rättigheter samt "familjelagar", eftersom de ansågs gå emot kulturella eller religiösa värderingar. Phumzile Mlambo Ngcuka är medveten om svårigheterna med att utveckla Beijing-dokumentet och menar att större konsensus behövs. Samtidigt är hon optimistisk och ser möjligheter att segra över de konservativa i kvinnofrågan genom att engagera den nya generationen.
Bedömer du att konsensus kring de rättigheter som Vatikanen och de konservativa islamiska staterna avvisar, i synnerhet de reproduktiva rättigheterna, kan uppnås under den närmaste tiden?
– Vi måste fortsätta jobba med detta, vi får tydliggöra de skador som kvinnor, barn och hela samhällen drabbas av när kvinnor förnekas sina reproduktiva rättigheter. Jag tycker inte alls att det är en enkel uppgift, men för att lyckas måste vi fortsätta, vi måste vinna över de som håller oss tillbaka. Vi måste försöka ta itu med den konservativa och fundamentalistiska trenden och särskilt försöka nå ut till de unga för att vända denna trend, vi måste rekrytera bland de unga.
Har du märkt någon som helst förändring hos Vatikanen med den nya påven?
– Inte än så länge. Det är till och med sämre. Så vi måste jobba vidare med förhandlingarna och påtryckningarna. Det finns en del positiva signaler på andra områden så vi tror och hoppas på att vi kan lyckas med kvinnofrågor också.
Hur hanterar ni de konservativa islamiska staterna kring frågor som familjelagarna, som går emot de grundläggande rättigheterna?
– Vi har inte lyckats nämnvärt med islamiska regeringar, men vi trycker på, förhandlar med länder som Saudiarabien till exempel. Men det viktigaste av allt i detta sammanhang är att kvinnorörelsen i dessa länder stärks och agerar. Dessutom har det visat sig att en del parlamentsledamöter i dessa länder ofta är mindre konservativa. Nu har medlemmar i den interparlamentariska unionen, IPU, skrivit under ett dokument i Stockholm om en rad svåra ämnen.
Ni talar om en vision att könsdiskrimineringen ska elimineras till år 2030, hur är det möjligt?
– Det är ett förslag från medlemsländerna som arbetar för att förbereda post 2015-agendan. Meningen är att elimineringen ska ske lokalt, inte av FN globalt. Att utrota könsdiskriminering ska göras till exempel av en stat, inom en kyrkogrupp, en kommun... så det är det civila samhället som ska utgöra målet. Vi ska skapa villkoren så att länder, kvinnor – men också män – och särskilt unga, arbetar för förändring i riktning mot detta mål.
Så ni utlyser en global rörelse för 2030-målet?
– Det handlar om att stärka och expandera den redan existerande rörelsen för jämställdhet. Vi har inte tillräckligt många män som aktivister bland oss. De unga är viktiga och vi inte har investerat i mobiliseringen av unga i kvinnofrågan. Vi måste nå ut utanför våra egna zoner, vi kan inte bara tala om oss själva med oss själva, vi måste engagera även de grupper som är starka, men inte delar vårt mål.
Nordiska länder är UN Womens största supportrar och de som hittills vägrat kompromissa med de konservativa staterna när det gäller kvinnors grundläggande rättigheter. Uppskattar du deras insatser?
– Absolut, vi behöver supportrar som vi kan räkna med oavsett vad. De nordiska länderna är de mest generösa när det gäller medel till UN Women. Vi befinner oss i en finansiell kris på FN. Men UN Womens största stöd kommer från de nordiska länderna. Vi behöver finansiering för att göra det som vi ska göra. Vår organisation har mandat av det största antalet människor i världen, men när det gäller resurser är UN Women bland de minst finansierade av FN organisationerna. Och det skickar i sig en signal om att kvinnofrågan inte prioriteras.
Med hur mycket bidrar de stora länderna såsom USA?
– USA är bland de länder med minst bidrag.
Vad skulle du vilja säga till de unga i Norden angående deras globala ansvar?
– Den internationella solidariteten kring mänskliga rättigheter och utveckling är ett av de nordiska ländernas största bidrag. Detta visar i sig vilka val regeringar och folk kan göra. Vi alla måste ta vårt ansvar för att förbättra välden. Om vi lämnar en del länder kvar i de sämsta förhållanden, växer ett globalt problem för oss alla – som det vi möter nu. Den våldsbejakande fundamentalismens uppgång är länkad till socioekonomiska förhållanden i vissa samhällen och beslut som inte var anpassade till dessa länders egen situation.
– Unga kommer att ärva denna värld. Om vi tänker på klimatförändringar och klimaträttvisa, till exempel, handlar det om ett kollektivt ansvar vi alla delar för att skydda vår planet. Uteblivna investeringar i klimaträttvisa, oavsett om det gäller norr eller syd, kommer att drabba oss alla. Kanske de underutvecklade drabbas ännu hårdare, men det blir ett globalt problem. FN:s medlemsländer, som omfattar vår globala mänsklighet, har skrivit under deklarationen om mänskliga rättigheter. Därför måste vi alla se till att allas rättigheter respekteras. Alla delar ansvaret att stödja andra för att omfattas av dessa rättigheter. Om du lever i ett land som redan nyttjar dessa rättigheter och har möjlighet att bidra till global rättvisa, har du ett moraliskt ansvar att göra det.
Vad tyckte du om Nordiskt Forum i Malmö? Är du nöjd?
– Konferensen har varit en underbar samling som har gett kraft till kvinnorörelsen, skapat nätverk över generationsgränser, gjort det möjligt att inventera vad vi har uppnått och vad som är kvar att uppnå. Från och med här och nu har vi nya uppgifter, nya strategier. Men jag skulle ha velat se fler män under konferensen, jag har inte sett tillräckligt många män bland deltagarna. Jag skulle vilja se fler män ta ansvar. Många män bryr sig om jämställdhetsfrågor, men vi måste jobba hårdare för att engagera dem mer.
