Drygt 400 personer samlades i onsdags i Humlegården för att visa sitt stöd till den då strejkande tågpersonalen som vägrade acceptera försämringar i anställningstryggheten. Konflikten inleddes med att tågföretaget Veolia varslade ett stort antal anställda på Öresundstågen på grund av ”arbetsbrist” och ville återanställa dem som deltidare och därutöver använda fler timanställda. På onsdagen avblåstes strejken, sedan arbetsgivarorganisationen Almega i stor utsträckning gått facket till mötes.
Seko hade vid tidpunkten för stöddemonstrationen ännu inte fått något gehör för sina krav på begränsning av deltider och timanställningar och strejken såg därför ut att fortsätta. Förbundet fick stort stöd av andra fackförbund, som sett konflikten som principiellt viktig för att försvara heltidsanställningar. Tågstrejken trappades upp på tisdagen när personal på Kustpilen gick i strejk och ett nytt varsel lades. Samtidigt varslade ännu fler fackförbund om sympatiåtgärder med Seko.
– Det är med stolthet jag kan meddela att även Handels förbundsstyrelse i morse beslutade om att lägga ett sympativarsel, förklarade Daniel Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman Handelsanställdas Förbund, när han talade under demonstrationen.
På midsommarafton skulle konflikten ha trappats upp ytterligare, om ingen uppgörelse nåtts, vilket enligt arbetsgivarorganisationen Almega hade drabbat 300 000 resenärer i Stockholm.
– En opinionsundersökning visar att 60 procent av resenärerna stödjer strejken. De förstår att vi måste stoppa Almegas misshandel av våra villkor! sade Linnea Garli.
Flera efterföljande talare påtalade problemen med deltider och visstidsanställningar:
– Det talas ibland om ett A- och ett B-lag på arbetsmarknaden men det är en felaktig beskrivning. Vi är alla förlorare när villkoren försämras för vissa. Vi vet att även de som har fasta heltidstjänster drabbas när de förväntas stå för kontinuitet och tvingas lära upp nya kollegor hela tiden, sade Stefan Hansson från LO-distriktet.
I tisdagens DN levererade ledarskribenten Susanna Birgersson en syrlig kommentar om att det är först när de usla villkoren drabbar mansdominerade förbund som fackföreningsrörelsen går ut i konflikt: ”Men är det inte lite symptomatiskt att när män med 35 000 kronor i månaden får se sina förmåner hotade, då tar facket till storsläggan, utlyser strejker som drabbar hundratusentals människor och uppbådar stöd från övriga förbund? Man ser med viss spänning fram mot den dag när manliga lokförare sympatistrejkar för timanställda kvinnor i slitiga vård- och omsorgsyrken.”
Denna liberal-feministiska analys ger en mycket snäv sammanfattning av situationen. Det stämmer visserligen att några av de mansdominerade förbunden varit mest stridbara, men det kan framför allt förklaras med svårigheten för de kvinnodominerade förbunden att strejka, dels för att de berörs av vårdens snävare konfliktregler och dels för att strejk inte är ett ekonomiskt vapen mot kommuner och landsting – de tjänar ju i stället pengar på strejker. Men den viktigaste förklaringen till att vi inte sett fler konflikter i de kvinnodominerade avtalsområdena är att de flesta försämringar genomförs i mindre skala, färre personer i taget drabbas och villkoren urholkas genom små steg åt gången.
Flexibiliseringen av anställningstryggheten kan med fördel liknas vid den så kallade normaliseringsprocessen i ett misshandelsförhållande. Lite i taget förflyttas gränserna tills villkoren så småningom blir närmast absurda: med sms-anställningar och vikariat som staplas på varandra i åratal.
Under året har en rad feministiska initiativ tagits inom fackföreningsrörelsen. Den senaste rapporten i LO-serien Klass och kön, Den feministiska utmaningen var fullkomligt lysande. Den Jämställdhetsbarometer som LO presenterade i mars tog nya grepp och nyanserade siffrorna som rör kvinnors löner ytterligare – lönegapet är betydligt större än vi tidigare trott. Tankesmedjan Katalys presenterade dessutom under våren en lång lista på förslag för att komma tillrätta med arbetarkvinnors usla villkor.
Till skillnad från vad DN:s ledarskribent påstår, är det inte rättvist att lasta fackföreningsrörelsen för bristande insikt och stridbarhet när det gäller kvinnorna – denna gång. Sekos kamp är en principiell strid som omfattar många kvinnors villkor. En utvidgad konflikt hade varit positiv, inte minst eftersom arbetarkvinnor i Sverige har sämre villkor än andra grupper på svensk arbetsmarknad. Var fjärde har en tidsbegränsad anställning. Över hälften arbetar deltid. 65 procent arbetar utanför dagtid.
Stöddemonstrationen avslutades vid franska ambassaden med att Seko Stockholms ordförande Alexander Lindholm läste upp ett uttalande som överlämnas till ambassaden, eftersom franska staten är delägare i Veolia:
– Franska staten är medskyldig till försämrad anställningstrygghet! Vi uppmanar dem till solidaritet!
