Medias tendens att bedriva sensationsjournalistisk, förstärka redan problematiska normer och förtiga sådant som utmanar normen är tydlig när det kommer till transpersoner.

Sensationsjournalistiken utmynnar gärna i en slags specialvariant av hora/madonna-komplexet. Transpersoner beskrivs som karikatyrer, där de enda två roller som kan besättas är den som misslyckad eller förlöjligad person eller lyckad och exotiserad stjärna. På film är de förlöjligade drag-karaktärerna eller missbrukande, prostituerade och misslyckade transpersoner legio. De äkta karaktärerna lyser med sin frånvaro i media överlag.

En av de vanligaste mediala stereotyperna är den om av transkvinna som påstås ”lura” till sig sex av en heterosexuell man. Så vanlig är myten att det gjordes en hel TV-show av den, Den där Miriam, där Miriam och hennes icke-opererade kropp gavs rollen av att vara ett practical joke man utsatte de ovetande männen för.

Andra typiska exempel på sensationsjournalistik är medias fixering vid före-och efter-reportage. Bilden av att det enda intressanta med en människa är det uppfattade ”könsöverskridandet”, istället för professionen eller åsikterna, förstärks av den kränkande vanan att publicera före- och efter bilder och intervjuoffers gamla namn och pronomen. Media kopplar också gärna transidentiteten till ett brott på ett sätt som aldrig skulle göras med etnicitet, hakar upp sig på könsorgan, framställer transpersoner som är uppriktiga med sin identitet som bedragare och sexuellt umgänge med transpersoner som något uppseendeväckande eller moraliskt felaktigt.

I bästa fall är alltså transpersoner på film och i slaskpressen exotiserade objekt men ofta blir vi misstänkliggjorda och misslyckade freaks. På så sätt befästs bilden av transpersoner som något som egentligen inte har med mänskliga rättigheter att göra. Den man tagit avstånd från, bedragaren, missbrukaren, den prostituerade, vill man inte se som någon som är i behov av upprättelse. Och den sexotiserad och lyckade ses inte som utsatt.

Så reduceras transpersoner till pappfigurer utan grundläggande rättigheter.

Mer seriös press hanterar transfrågor lite bättre, men det kvarstår enorma problem med ett normativt historieskapande. I dags- och veckopress och i radio och TV är en transperson i nio fall av tio en vit transkvinna/transfeminin, som är transsexuell eller transvestit och relativt etablerad i samhället. Transmän/transmaskulina och icke-binära transpersoner lyser ofta med sin frånvaro, trots att vi sannolikt är en lika stor del av populationen. Lika tydligt är det att det huvudsakligen är de transpersoner som är i behov av vård som oftast syns. Och i berättelserna om barn eller gamla, strejkande tågpersonal, glada midsommarfirare, minglande kändisar och kostymklädda chefer förutsätter media att alla roller besätts av cispersoner. Den enda rollen kvar för transpersoner blir därmed den som handlar om att vara ”den andre”, den normavvikande transpersonen.

Slutligen leder kunskapsbristerna till att transpersoners berättelser sällan syns i media, ens i förmenta hbt-sammanhang. Det blir lätt så att det som oftast representerar hela hbtq-samhällets nyheter är repressiva lagar mot homosexuella, hur samkönad kärlek också är vacker eller hur gay melodifestivalen är. Att verkligheten är den att transpersoner ofta är mer utsatta, har frågor som handlar mer om kropp, kön och identitet än sex och kärlek och dessutom ofta är heterosexuella och inte har fler kulturella kopplingar till schlager än genomsnittssvensken, det glöms väldigt lätt. Så osynliggörs de verkliga berättelserna. Kvar blir myterna, karikatyrerna media väljer att se.