En återkommande punkt var hur den antirasistiska kampen kan mobiliseras så att den når ut till även de som i dagsläget inte inkluderas av den direkt, även om de rimligen borde omfattas av den. Yasmin Hussein nämnde bland annat att vi måste bli bättre på att lyfta fram de aktörer som utövar antirasism utan att ens uttala det.

Ett annat konkret förslag som diskuterades i sammanhanget var jämlikhetsdata som Samson Beshir förespråkade. Han menar att vi kan se hur den svenska jämställdhetsdatan betytt för kvinnorörelsen i genomförandet av reformer genom decennierna, och att det talar för en jämlikhetsdata som kan fungera på motsvarande sätt för den antirasistiska kampen som jämställdhetsdatan betytt för feminismen. Beshir pratade också om en folkbildning som konkretiserar de gemensamma känslor om att något inte står rätt till, som finns bland rasifierade, till att handla om faktiska effekter av folks livsvillkor.

Kyeyune Backström lyfte frågan om hur det faktiskt finns de som tjänar på den rasistiska strukturen, att om alla verkligen förlorade på ett ojämlikt samhälle så skulle den samhällsstrukturen ha upphört för längesen. Hon drog paralleller till hur otroligt många amerikaner tjänade – och än i dag tjänar – på den transatlantiska slavhandeln som byggde upp USA:s ekonomi och menar att det i Sverige på motsvarande sätt också finns vinster för de vita i ett rasistiskt samhälle eftersom de direkt eller indirekt inkvoteras på arbetsplatser, till bostäder och så vidare.

Evin Ismail betonade det ohållbara i ett rasistiskt samhälle och menade istället att det förr eller senare kommer falla tillbaka även mot de som är överordnade i den rådande ordningen. Ismail lyfte Husbyhändelserna som ett exempel på hur motståndet och upproren är en oundviklig konsekvens av det rasistiska maktutövandet, och hon betonade vikten av att se vilken direkt inverkan det fick på maktens företrädare oavsett hur de valde att benämna händelserna. Hon avslutade med klassikern: ”Där det finns makt finns det motmakt”.