Ann-Charlotte Münger, författare och forskare vid IBL, Institutionen för beteendevetenskap och lärande vid Linköpings universitet har nyligen gett ut boken ”Stockholms sommarkolonier under 130 år”. I ett pressmeddelande från universitetet konstaterar hon att sommarkolonin lever, men att allt färre barn deltar.

Verksamhetens inriktning har förändrats genom decennierna. På 1960- och 1970-talen skulle sommarkolonierna rikta sig till alla barn, ge dem en god fritid och lära dem gruppbeteende. Under 1980-talet började olika former av specialkollo dyka upp. Numer finns exempelvis ridkollo, teaterkollo och seglarkollo och kostnaden har ökat betydligt från att ha varit näst intill gratis.

– Sommarkolonin har allt mer blivit ett sätt att stödja medelklassbarn i att utveckla sina individuella projekt. Idag är en kollovistelse alltför dyr för många. Och trots att avgiften är inkomstrelaterad saknas numera låginkomsttagarnas barn på kollo, säger Ann-Charlotte Münger.

Kollo har också bytt driftsformer genom åren, från privat välgörenhet till statligt och sedan kommunalt ansvar. Dagens kolloverksamhet sköts av privata entreprenörer som upphandlas av kommunen. En tjänsteman som citeras konstaterar att sommarkolonin blivit ”ett medelklassprojekt inklämt mellan ridlägret och utlandssemestern”. Men avgifterna täcker inte hela kostnaden, utan en stor del täcks trots allt med skattemedel.

Vid sidan av den utvecklingen växer nu en kolloverksamhet som riktar in sig på de mest utsatta barnen och som är gratis fram på nytt. Detta på initiativ av stödföreningen Barnens Ö, män än så länge i liten skala och ideella pengar.

– Vi kommer tillbaka till ruta ett, med kollo som ett välgörenhetsprojekt för de mest utsatta, konstaterar Ann-Charlotte Münger.