Cecilia Andrén Nyström har bråda dagar. Det enda laget från Moçambique, Academia FC, som spelar i kategorin flickor 17 år har vunnit sina tre första matcher, en stor prestation med tanke på att de är vana att spela i helt annat, avsevärt varmare, klimat, men också eftersom lagets yngsta spelare är blott elva år. Academia FC vann den nya fotbollsliga Mutola Cup som drogs i gång förra året av Futebol da forca, en organisation som Cecilia Andrén Nyström bildade 2012.

Konceptet är enkelt: de utbildar unga ideella tränare i frågor som socialt arbete, sex- och samlevnad och hur man stärker tjejers självkänsla och självförtroende, allt genom fotbollen. En fotbollsträning blir därefter inte längre enbart bollteknik och passningsspel utan avslutas med temasamtal kring ämnen som tränarna väljer ut. Vid matcher involveras även publiken som dras in i samtal.

I Moçambique, dit Cecilia Andrén Nyström, flyttade av en slump för ett par år sedan, har detta vuxit till ett stort nätverk med 200 utbildade tränare som når 4 000 unga fotbollstjejer. Fotbollen är ett ypperligt verktyg att närma sig svåra frågor menar Cecilia Andrén Nyström – som att sätta gränser, diskutera sexualitet, att få möjlighet att formulera vad man själv vill och inte vill, sexuellt, och i livet generellt.

– Vi kan prata om vad en våldtäkt är. Kan det ske inom familjen? Om varför du inte behöver säga ja om någon vill ha sex med dig. Det är samma frågor som vi utbildar tränarna i, och det bästa är att vi också utbildar publiken, vi får med samhället i stort, alla som kommer och kollar.

Mer hållbar process

Fotboll är inte bara världens mest spelade sport utan, som Cecilia Andrén Nyström säger, också världens mest talade språk. Hon hänvisar till Nelson Mandelas talesätt: ”Om du talar till en människa på ett språk hon förstår går det till hennes huvud. Om du talar till henne på hennes eget språk, då går det till hennes hjärta”.

– I stället för att kliva in genom huvudentrén och tala om FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna går jag in köksvägen och talar i stället om fotboll. Folk accepterar att flickor och pojkar har samma rättigheter och indirekt att de har samma värde. Det är en längre process men en mycket mer hållbar process, säger hon.

Då fotbollsintresset var så stort kring de lag som bildades i Moçambique och så snabbt spreds över provinserna i landet blev det viktigt att ta steget från träning till match. Det var därför som Mutola Cup bildades förra året, för att ge alla dessa fotbollsspelande tjejer en möjlighet att få spela riktiga matcher och att möta andra lag. Provinsiella ligor först, där vinnarna gick vidare till regionslutspel, och därefter vidare till nationella slutspel och final där alltså Academia FC, från Nampula i norra Moçambique, vann. Det blev en stor apparat.

– Det är vår grej, vi bestämmer oss för att göra något och sedan gör vi det oavsett om vi har ekonomiska förutsättningar eller inte. Pengar har aldrig varit en faktor som vi räknar med, har vi pengar är det toppen, har vi inte det, gör vi det i alla fall. Vi är en stor organisation kapacitets- och resultatmässigt men ekonomiskt är vi en jätteliten organisation.

Självkänslan i fokus

Cecilia Andrén Nyström som tränat tjejer i Sverige fick en idé om att testa samma sak någon annanstans. När hennes mamma fick jobb i Moçambique följde hon med med intentionen att starta ett lag. Av en slump träffade hon då den erfarna fotbollsspelaren Sara Jacob Simone, mer känd som Sarita, som frågade om hon ville följa med och titta på en fotbollsträning för tjejer.

– Det visade sig att jag inte skulle titta på utan att det var jag som var tränaren.

– Jag hade varit tränare i Sverige men var aldrig så resultatfixerad utan fokuserade på självkänsla, det var viktigt att se ”Amanda” snarare än en forward, och att se hur tjejerna ställer upp för varandra också utanför plan, förklarar hon.

Andra unga tränare blev snart intresserade av hennes tillvägagångssätt, de förstod inte vad hon gjorde annorlunda, men såg hennes lags goda resultat:

– När jag märkte deras intresse och vilja så insåg jag vilken potential det vore att kunna använda engagemanget hos de unga ledarna på plats om man bara kunde ge dem fler verktyg, och det var så Futebol dá forca växte fram, säger hon.

Sedan en tid tillbaka jobbar organisationen även i Sverige. På frågan om hon ser många likheter i situationen för flickor här och där svarar hon med ett rungande ja. Detta är dock inget som självklart förstås här. Då hon föreläser i Sverige kan hon ofta mötas av förvåning då hon talar om likheterna. Att man har projekt för unga tjejer i Moçambique ses som självklart, men att ha det i ”världens mest jämställda land” ses som något av överkurs och ofta lite överflödigt. Statistiken över tjejers situation i Moçambique tas emot med förstående nickar, medan när hon läser upp liknande statistik över tjejers situation i Sverige blir det ofta en tryckt stämning i föreläsningslokalen:

– Det blir så tydligt hur obehagligt det blir när det inte är ”barnen i Afrika” längre utan våra barn hemma, säger hon och menar att hon ofta stöter på en kolonial inställning av att vilja rädda just ”barn i Afrika” och att den också går igen i svensk kontext men att det då handlar om invandrartjejer i förorten som ska räddas. Men att unga tjejer i Sverige över lag är utsatta på många sätt verkar svårare att ta till sig.

Stora likheter där som här

Nu jobbar organisationen i Stockholm, Borås, Linköping och Södertälje. På vissa sätt är det svårare att arbeta här än in Moçambique förklarar Cecilia Andrén Nyström. Medan det kan finnas motstånd mot att låta tjejer spela fotboll i Moçambique från föräldrar som tycker att de ska ägna sig åt annat, som hushållsarbete, finns det också en nyfikenhet som ofta väger tyngre.

– Man tror inte man behöver jobba med socialt ledarskap och du kan ju tänka dig att Fotbollsförbundet skulle tala om sex- och samlevnad. Normerna för fotbollssverige är mer inskränkta än i Moçambique. Ett annat problem här är att ingen är van att jobba ideellt, och vi betalar inte, säger Cecilia Andrén Nyström.

I stället erbjuder man en sex dagar lång grundutbildning och vidareutbildning en gång varannan månad. Dessutom har man ett mentorsprogram som tränarna kan ta del av, för att hjälpa dem att utveckla sina ledargenskaper. De är också på gång med en utbildning för manliga tränare för pojklag. I Mocambique finns det ofta inga föreningar. Vissa lag, som Academia har visserligen spelat fotboll innan Futebol dá forca, men andra har börjat från scratch.

En boll, en tränare och en plan var allt som behövdes, och det enkla receptet har man nu tagit till Sverige i och med Futebol Aberto, öppen fotboll. För den som har spelat hela sitt liv i en klubb kan det vara det mest naturliga som finns. Har man inte den erfarenheten kan det däremot vara svårt att våga pröva på. Men träningstider där vilka tjejer som helst bara kan dyka upp monterar ner eventuella barriärer, och öppnar upp.

– Du behöver inte betala något och behöver inte tillhöra någon förening, men ändå träna med tränare. Det gör att tjejer som står långt ifrån föreningslivet kommer närmare men de får själva bygga bron. Ledarna jobbar också med föräldrarna så att de får förtroende, sedan blir det lättare att kontakta en förening.

– Du lär dig så mycket av att spela fotboll, inte bara vad gäller självförtroendet och självkänslan, du lär dig jobba i grupp och att jobba kreativt, att jobba lösningsfokuserat och tänka självständigt, det är så mycket man kan använda sig av i vardagslivet.