Det börjar dra ihop sig till Pride i Stockholm. Programmet för Pride House är släppt och Feministiskt Perspektiv har gått igenom de över 200 programpunkterna.
Två av de kanske mest påtagliga feministiska diskussionerna under den feministiska våren har handlat om transfrågor och antirasism, vilket till viss del märks i programmet. Ett tjugotal programpunkter har ett tydligt transtema och runt femton rör antirasism. Det är teman som också hör till de som traditionellt sett fått ett knappt utrymme inom Stockholm Pride, vilket Pride-arrangörerna också kritiserats för.
Sandra Enhe är ny ordförande för Stockholm Prides styrelse och hoppas kunna bidra med såväl visioner som konkretiseringar av kritiska inlägg, i ett arbete med att utveckla Stockholm Pride och festivalens potential framöver. Hon svarar på Feministiskt perspektivs frågor om representativitet, visioner och hur den feministiska våren har influerat Stockholm Pride 2014.
Pride har fått kritik för att vara exkluderande mot många grupper och att det är väldigt vitt och manligt i ledningen. Hur har ni reflekterat kring diskussioner om till exempel transfrågor och antirasism i utformningen av Pride 2014?
– Stockholm Pride är en plattform, det betyder att vi som organisation har ett stort ansvar att ta i hur den skapas, görs tillgänglig och för vilka som bereds plats och inte. Den plattformen tar sig väldigt olika former, där Pride Park, Pride House och Paraden kompletterar varandra. Just Pride House gör vi tillsammans med alla våra medlemsorganisationer och andra aktörer, som är de som skapar innehållet. Det betyder att vi bygger inramningen och välkomnar personer och organisationer att ta plats inom ramen för vår plattform, men att den faktiska utformningen av seminariepunkterna görs av massor av aktörer. Med det sagt arbetar vi alltid för att få fram en så stor spridning och bredd som möjligt, och det tycker jag att vi lyckats med i år. Och lika viktigt som det är att frågor, personer och grupper lyfts specifikt, som i en punkt med antirasism i titeln, lika viktigt är det exempelvis att rasifierade personer finns i hela programmet.
Hur tänker du/ni kring representationen inom er egen organisation? Behöver ni se över vilka det är som utformar Pride för att kunna vara mer inkluderande?
– Ja absolut är det så, det är viktigt att de grupper man vill inkludera blir representerade, annars så återskapar man sin maktordning. Det är ett problem sedan lång tid tillbaka att Stockholm Pride som förening och festivalorganisation ser ut ungefär som resten av samhället gör när det inte lyckas återspegla verkligheten, det är väldigt vitt och det är överlag män som tar plats. Vi är självklart medvetna om att vi måste bryta det mönstret i styrelsen och festivalledningen, för att på allvar kunna göra en bättre och bredare festival, för alla. För att komma dit krävs att vi som är valda idag sätter upp tydliga mål, lyssnar och tar oss ur våra egna nätverk. Men det krävs också att personer och organisationer som inte är medlemmar eller engagerade idag kliver in, tar plats och påverkar. Vi måste skapa förändringen tillsammans. Något annat som påverkat oss är att vi har plockat upp ekonomiska underskott under flera år, det har tagit och krävt mycket av energin. Först nu tror jag att det finns andrum för att driva vidare det visionsarbete som krävs för att kunna omsätta tanken om en festival för alla i praktiken. Men ja, jag tror att det måste brytas ny mark, personligen gillar jag kvotering.
Vad innebär din roll som ordförande här?
– Jag är ordförande för styrelsen, vilket innebär att jag tillsätter festivalchefen som i sin tur tillsätter ledningen. För mig som ordförande är det viktigt att få kritik från feministiskt håll då det är därifrån jag kommer. Jag kan bara lyfta det samtalet och erbjuda något konkret att ta på. Kritiken mot Pride är bra och relevant, men behöver också omvandlas och bli en konstruktiv idé, annars kommer den bara att bryta ner mig. Jag måste erbjuda något att prata om och andra måste in i det samtalet.
Vad är det mest relevanta för det samtalet nu?
– Vi är bra på att göra en Pride-festival men måste bli bättre på att göra den för fler. Som ordförande har jag därför drivit på mycket för att Pride ska vara för hela Stockholm och att den ska präglas av ett intersektionellt, feministiskt perspektiv. Det kommer det göra det ännu mer framöver, då vi ska jobba tydligare med kortsiktiga och långsiktiga strategier för att kunna jobba mer intersektionellt i praktiken och inte bara i teorin.
På vilket sätt omsätter ni inte teorin i praktiken idag?
– I dag har vi ett värdedokument som säger vad vi gör och varför vi gör det, men inte hur. Det håller vi på att ta fram, alltså ett måldokument, om hur vi tar oss dit. Vi måste veta hur vi ska göra för att ta fram en festival där alla känner sig välkomna. Det kommer vara skönt med tydliga mål och mer att ta fasta på. I dag finns mycket välvilja och kärlek för kampen, men det finns inte så mycket att ta på och det räcker inte med välvilja. Tydliga mål gör det också lättare att omsätta kritiken i konstruktiva idéer. Vissa är positiva och vissa kritiska till Pride idag, men utan tydliga linjer är det svårt att göra så mycket av det.
Vad känner du inför årets program för Pride-house?
– Jag tycker att det är ett fantastiskt program med en bredd och jag blir personligen inspirerad och peppad att gå på flera punkter. Att det är flera punkter som handlar om själva Stockholm Pride och Stockholm stad gör mig extra glad, det är viktigt att vi för det samtalet. Det kommer föras både i Pride House och i parken.
