En del vetenskapliga artiklar indikerar på att det finns samvariationer mellan HBTQ och neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (NPF) såsom Attention-Deficit/Hyperactivity Disorder (ADHD), Attention Deficit Disorder (ADD) och Aspergers syndrom (AS). Vilka sätt är bra för att bemöta unga HBTQ-personer som har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning? Hur kan HBTQ-organisationer jobba med tillgänglighet för NPF-personer och vice versa? Dessa frågor dryftades i panelsamtalet HBTQ <3 NPF i måndags.

Panelen bestod av Lisa Ericson, författarinna till Och aldrig mötas de två: En förstudie om HBTQ-personer med erfarenheter av funktionsnedsättningar, Henrik D. Ragnevi, ordförande i Attention Göteborg, Immanuel Brändemo, NPF- och transaktivist samt Yolanda Bohm, styrelseledamot i RFSL Ungdom. Hanna Hannes Hård, projektlederska för RFSL Ungdoms projekt Transformering, modererade.

HBTQ-frågor är oftast icke-frågor för Riksförbundet Attention och dylika intresseorganisationer. Inom den forskning som finns om AS och könsuppfattning märks den svenska överläkaren Susanne Bejerots studier. Ragnevi konstaterade att skälet till att desamma aldrig översatts till svenska kan vara rädsla för att de skulle vålla NPF-personer besvär. När någon bryter mot såväl heteronormen som normer för funktionsförmåga osynliggörs ofta ett av normbrotten.

– Det handlar om vilka rum man har möjlighet att vara i om ens queeridentitet aldrig får ta plats i funkissammanhang, sa Ericson. Man kanske inte kommer in i queera sammanhang för att det är för stora grupper eller för mycket synintryck. Vi som organisation måste bli bättre på att se det och erbjuda olika former av sociala mötesplatser och inte fastna i en idé om att alla kan ta plats i samma trygga rum.