För en hbtq-person som tillhör en minoritet kan det vara svårare att komma ut som tillhörande den minoriteten än ens sexuella läggning. Det intygade Tove Fahlgren från projektet Queering Sápmi. Hon förklarade att hennes samiska identitet ifrågasätts eftersom den är något annat än den svenska, något som ofta anses provokativt:

– Det är som att man borde vilja tillhöra och se sig som svensk om man är född här, men jag är inte det, jag är same, och folk har en massa fördomar om vad en same är, sade hon och berättade att som same ställs hon ofta till svars för dessa fördomar och avkrävs svar i frågor som till exempel rovdjursfrågan:

– Det är mycket som är fel i staten Sverige, som koloniserat och bestämt. Det gör att man orkar inte, man håller tyst.

Tillsammans med Tobias Poggats, som också deltog i samtalet, jobbar hon med demokratiprojektet Queering Sápmi som har samlat berättelser från samer som är hbtq-personer, för att bryta tystnad och öka kunskapen.

Christine Bylund från den svenska Independent Living-rörelsen, Stil, förklarade att en av hennes största utmaningar rör sig om fysiska utmaningar, något som har förvärrats i takt med att det blir allt svårare att få personlig assistans. Detta kringskär och begränsar livet för människor med funktionshinder. Hon fick frågan från moderator Johanna Westeson om när hon tycker att hon bryter mot normer och menade att just det pågående samtalet var ett sådant tillfälle:

– Jag tror jag bryter normen nu, sade hon efter att ha konstaterat att de flesta i publiken inte hade några synliga funktionsnedsättningar. Hon förklarade också att den funktionsnedsatta kroppen inte tillskrivs någon sexualitet. Vilket kan vara både en fördel och en nackdel:

Det är en frihet att inte bli tillskriven några sexuella normer på ett sätt, men ändå är det som jag förväntas ha någon slags utbildningsplikt. Det kommer ofta fram helt främmande personer och vill veta, ofta helt intima frågor som: hur har man sex som funktionsnedsatt. Det kan vara personer som själva fått sådana frågor för sin sexuella identitet, men inte tänker på att de ställer samma fråga själva. Ens kropp blir allmängods, sade hon och betonade vikten av lyfta frågor kring funktionsnedsättning som till exempel tillgänglighetslagstiftning ur ett människorättsperspektiv:

– För där bryter Sverige mot konventioner.

Ardeshir Bibakabadi från hbtq-organisationen Homan i Göteborg berättade om hur han kom från Iran till Sverige i mitten av 1980-talet. Medan homosexualitet inte talades om i Iran var det heller inte lätt att komma ut som homosexuell man i Sverige just då eftersom aidsepidemin just brutit ut och skräcken för smittan var stor. Något som drabbade homosexuella män hårt, de utmålades som smittspridare och mycket hat riktades mot dem som grupp. Ardeshir Bibakabadi träffade en kvinna som han gifte sig med och levde med i åtta år, sedan gick det inte längre. Han startade organisationen Homan:

– Det var för att jag föraktade mig själv, jag kunde inte acceptera min homosexualitet och när jag kom ut blev jag utfrusen av min familj och min omgivning. Kampen handlade om att jag ville få respekten tillbaka, jag ville inte vara slav under de normer som mina landsmän och övriga samhället ställde på mig. Jag kände mig inte fri och krympte i min existens, kände mig inte värdig, sade han.

Men så småningom kunde ha börja kräva respekt av sin omgivning:

– Jag sade att även om ni inte respekterar min sexuella läggning ska ni respektera mig som människa.