Det känns som att vi ska på kollo när vi möts på flygplatsen. Feministkollo. Jag har bara varit på kollo en gång. Då var jag elva år och min mamma hade fått för sig att jag och min lillebror behövde träffa andra barn som hade syskon med funktionsnedsättningar. Eftersom jag inte var ett speciellt socialt barn var det enbart en traumatisk upplevelse. Den här gången känns det bättre. Kanske för att jag under åren har utvecklat åtminstone några sociala egenskaper. Kanske för att jag i en vecka gått omkring och varit omåttligt stolt över att få bli inbjuden. Fredrika Bremerförbundet. Apelrydseminariet. Det pirrar lite i magen när vi åker in på kursgården. Historisk mark.

Det är precis så vykortsvackert som jag föreställde mig. Det första jag hittar är kor. Kor som egentligen är ungtjurar som jag, i äkta förortsboendestil, ägnar alldeles för mycket tid att prata med och mata med fallfrukt.

Jag träffar kvinnor som är över 80 med mer erfarenheter jag aldrig kunnat drömma om. På middagen dricker vi vin. Massor av vin. Det börjar brinna och brandkåren måste komma. Ingen minns riktigt vad det var man skulle göra om det började brinna. Däremot ser jag många fnittrande damer som flirtar med brandmännen. Och det var ingen fara. Bara ett ljus som vält. Festen fortsätter.

De två seminariedagarna kommer handla om Handling och jämställdhet. Schemat är fullspäckat. Mycket får plats, en del får inte plats. Trots att jag upplever att jag rör mig genom många olika typer av feministiska rum får jag snabbt inse att den här helgen inte kommer bli som jag har tänkt mig. I Apelryd trängs de äldre ”Fredrikorna”, kvinnor som organiserat sig feministiskt i fantastiskt många år, som fortfarande kämpar, med tjejer från mellanstadiet, som lyfter frågor om prestationskrav och utbudet på pojk- och flickavdelningen med TED-talks om sexuellt våld av Ida Östenson och föreläsning om det akuta behovet om en vettig sexualundervisning av Inti Chavez Perez.

Men det fanns också panelsamtal som gjorde att jag fick ont i magen. För trots, eller kanske på grund av, att vi befinner oss på feministisk historisk mark, finns inte alla perspektiv närvarande i samtalen. Jag lyssnar på kvinnors personliga berättelser av att sitta i bolagsstyrelser. Och jag rycks med. Även om jag personligen inte är ett stort fan av bolagsstyrelserepresentation så finns det erfarenheter och motstrategier jag inte tidigare hört. Jag får lyssna på kvinnor i karriären som berättar om hur de löneförhandlar, hur de vågade sätta hårt mot hårt, och samtidigt som jag imponeras får jag lite hjärtknip över hur enkelt de får det att låta. Och vilka som glöms bort. Rut-avdraget är något som tas upp flera gånger under samtalen. Hur viktig reformen är för jämställdhet. Vi får lära oss att löneförhandla och får vi inte det vi vill ha ska vi leta efter ett annat jobb.

Min feminism har alltid handlat om de som har mindre. Mindre makt, mindre möjligheter, mindre pengar. Mitt engagemang har alltid riktat sig till de som är mest utsatta. Och nu sitter jag på en plats där de kvinnor, de som städar eller är sjuksköterskor, knappt är närvarande. Sjuksköterskors villkor tas upp en gång och det är när kvinnor uppmanas till att välja bättre jobb. Istället för sjukvårdutbildningar borde vi bli civilingenjörer.

På lördag eftermiddag. Helgen är slut och de flesta har åkt. Jag sitter under ett träd i spöregn och väntar på att bli skjutsad till tåget. Förra gången jag var på kollo var det meningen att alla barn skulle direkt känna en gemenskap, eftersom vi alla var syskon till någon med olika typer av funktionsnedsättningar. Som tioåring tyckte jag det var makabert och när jag kom hem var jag sur i flera dagar för jag hade då inte känt någon gemenskap med de andra barnen. Istället hade jag ägnat massor av tid åt att gömma mig så ingen skulle tvinga mig att spela fotboll. Den här gången kommer jag hem och är lycklig. Jag har känt mig som en del i en gemenskap. Inte för att jag kunde känna igen mig i alla erfarenheter eller för att jag höll med om alla metoder som ska hjälpa oss till jämställdhet utan för att vi var 130 personer med olika erfarenheter, inriktningar, levnadsvillkor och möjligheter. Och att det finns möjligheter.