Det är åttonde året i rad som Way Out West-festivalen äger rum i Göteborg och första året någonsin som jag besöker spektaklet. Mina förväntningar innan festivalen var höga. Bland årets bokade akter fanns många jag ville se, framför allt svenska artister. Storslagna kvinnor, bland andra Yukimi Nagano i Little Dragon, Mapei och Robyn men även mina sedan tonåren favoriter i hiphop genren, Outkast och Mos Def.
Under tre intensiva dagar bjöds festivalbesökarna på mycket musik, film och konst. Och jag vill skriva om hur Seinabo Sey sjöng så vackert att jag stod och stirrade ut henne i tron om att något skulle rinna ut ur hennes mun. Något slags elixir som möjliggör en människa att smeka andra människors själar med tonerna av sin röst på det viset som hon gjorde i Göteborg film studios. Jag vill skriva om hur adrenalinet pumpade genom mina vener när Robyn intog scenen och spred sin energi över hela publikhavet med tiotusen hästkrafter. Ja, tiotusen jävla hästkrafter. Jag vill skriva om Mos Defs framträdande, denne hiphopens frälsare som med sina samhällskritiska texter lyckas peka på alla tumörer världen lider av. Men jag känner att det finns viktigare aspekter av festivalen att uppmärksamma. Som till exempel vilka den är tillgänglig för.
En tredagars biljett till WOW kostar 1 895 kronor plus serviceavgift. Lägg där till att många av besökarna inte är göteborgsbor och därför måste resa dit på något sätt. Oavsett hur du reser kommer resan kosta dig minst några hundralappar och kan bli betydligt dyrare. Utöver dessa grundläggande kostnader tillkommer så klart priset för boendet. De flesta besökare som inte själva bor i Göteborg sover på hotell. På festival äter du förmodligen ute och dricker kanske även alkohol, vilket självklart också kostar. Ett klassperspektiv kan därmed konstateras uteblir i detta sammanhang. Festivalens besökare tillhör nästan uteslutande medelklassen eller högre klasskikt. Jag behöver inte räkna ut kostnaderna för gemene besökare för att komma fram till den slutsatsen. Publikhaven visar det tydligt. Den stora majoriteten är vita, välbärgade, ”hippa” människor som har ”koll”. Alla iklädda sina mest hipsterkodade kläder och minglandes i öltälten.
Jag är en person med normfungerande kropp och kan därför inte fullt avgöra hur pass framkomlig festivalen var för personer med funktionsskillnader. Men att jag under hela festivalens gång enbart såg en person som rörde sig med hjälp av rullstol pekar tydligt på att Way Out West kan förbättras gällande fysisk tillgänglighet. Själva festivalområdet i Slottsskogen var stort och distanserna långa mellan olika scener. Plastramper täckte vissa områden men huruvida de förenklade tillgängligheten för personer med rullstol eller andra hjälpmedel är högst oklart. För att inte tala om Stay Out West, konceptet där mindre spelningar hölls på nattklubbar och i andra lokaler runt om i staden. Ett fåtal bussar gick från festivalområdet till vissa av lokalerna, men självklart inte tillräckligt många. Dessutom kostade även bussen att åka, trots att det var en del av festivalen.
På det stora hela upplevde jag festivalen som en fest för branschfolket. Människor som jobbar inom media och kultursfären åker till Göteborg, går på konsert, dricker alkohol och snackar ”medvetenhet”. Den vita publiken bland vilken de flesta röstar vänster, är veganer och kallar sig antirasistiska feminister men ändå umgås i den mest homogena av grupper, där alla strävar efter sina 15 minutes of fame. Jag höll mig undan pressrummet av just den anledningen, för att någonstans kände jag att jag egentligen inte platsade där. Och detta trots att jag vet att jag relativt enkelt passerar som tillräckligt vit och medelklassig för att bli accepterad i sådana rum.
