SVT följer en sedan länge etablerad princip som bygger på att partiledardebatterna delvis blickar bakåt och utkräver ansvar för den gångna mandatperioden.

– Det är därför vi inte tar med några som inte sitter i riksdagen. I övrigt jobbar vi med de utställda löften som partier gjort, men när vi utkräver ansvar finns det inga frågor att ställa till Fi. Det blir en obalans i förhållande till de andra partierna, så vi kan inte ändra på det just det, men Fi är inte obevakat. Vi har bevakat Fi väldigt mycket i våra vanliga nyhetsprogram och det har vi gjort för att Fi gått kraftigt framåt i EU-valet, säger Eva Landahl, programchef med ansvar för valet.

Undantag har gjorts från principen vid ett par tillfällen, men det var många år sedan. Vilka bevekelsegrunderna var då vet inte Eva Landahl, eftersom hon inte var med i diskussionerna. Den här gången har i alla fall inga undantag varit aktuella.

Till Expressens tv-sända partiledardebatt hade Gudrun Schyman, som är en av Fi:s tre talespersoner, bjudits in. Men nyligen kom beskedet att hennes medverkan avbokats. Elsa Falk, editionschef på Expressen-TV berättar utan omsvep att de tagit hänsyn till upplägget i övriga kanaler.

– Det var faktisk så att vi under en period trodde att det skulle se annorlunda ut i de andra kanalerna. Vi tyckte att det hade varit roligt om vi fått informationen att hon (Schyman, red anm) skulle finnas med. Sedan bestämde vi att vi ville göra enligt praxis, säger Falk.

Mäktiga gynnas

Fi:s kommunikationsansvariga Amanda Mogensen menar att debattupplägget, som alltså är samma i alla tv-kanaler, osynliggör hur den politiska arenan ser ut inför valet, till exempel att Fi kommer att kunna spela ut Sverigedemokraternas vågmästarroll.

– När Fi kommer in i riksdagen kommer vi ha en position där vi stödjer en rödgrön regering som antagligen är i minoritet. Vi får inte möjlighet att tydliggöra det och de andra partierna får möjlighet att osynliggöra att sammanhanget kan vara avgörande för hur regeringen bildas.

Amanda Mogensen framhåller att de partier som redan har makt och resurser gynnas, både av det upplägg som valts för partiledardebatterna och många andra faktorer. Att finnas med i såväl valkompasser och opinionsmätningar som valfilmer, på affischer och valsedlar, har krävt hårt arbete av ideella krafter. Fortfarande återstår utmaningen att få ut valsedlarna till vallokaler. Bland annat.

– Vi respekterar naturligtvis nyhetsmediernas beslut. Det är de som bestämmer. Samtidigt är mediernas granskning avgörande för oss. Även om medierna inte ansvariga för hur Fi:s ekonomi ser ut blir effekten av att vi inte får vara med att väljarna inte får information om alla partier de kan rösta på. Det leder till att demokratin försvagas och tendensen att det krävs en viss ekonomi för att delta förstärks.

I de analyser som gjordes av EU-valet och efter Almedalen har det stått utom tvivel att Fi:s framgångar lyfte jämställdhetspolitik både på mediernas dagordning och inom de andra partierna. Eller som Amanda Mogensen uttrycker det: ”Vi sätter rosa glasögon på de andra partiledarna”.

– Fi inget obetydligt parti. Fi sitter inte i riksdagen, men vi fick 5,5 procent i EU-valet och har över 18 000 medlemmar. Det betyder att vi är större än Vänsterpartiet, större än Miljöpartiet, Folkpartiet och Sverigedemokraterna. Jag skulle vilja uppmana de övriga partiledarna att ifrågasätta varför Fi inte får vara med, av demokratisak skäl. Dessutom är det lite konstigt att Fi ställs till svars för att medierna inte granskar oss. Så till journalisterna skulle jag vilja säga ”Kom igen, bjud in oss till partiledardebatterna då”.

Omöjligt att släppa fram alla

Feministiskt Perspektiv frågade statsvetaren Maria Jansson hur pass stor betydelse partiledardebatterna har för valutgången.

– Det är svårt att svara på, men man kan konstatera att när mediekanaler med stor genomslagskraft som SVT och TV4 bestämmer vilka som ska vara med i partiledardebatterna, så skapar de samtidigt en ram för vilka partier som många människor kommer att uppfatta som rimliga partier att välja mellan. Det blir också ett riktmärke för andra som fattar beslut om vilka partier som ska få informera, exempelvis på skolor och andra institutioner, säger hon.

Maria Jansson påpekar att 58 procent av den svenska väljarkåren tre veckor före valet fortfarande väljer mellan fler än ett parti, enligt valforskningsprogrammet i Göteborg.

– I ett sådant läge kan förstås partiledardebatter få avgörande betydelse. Nu tycks ju dock denna valrörelse pågå på väldigt många fler ställen än i traditionella, tunga medier, säger hon och konstaterar att dessa på något sätt ändå måste välja vilka som ska få vara representerade i debatterna.

Inför riksdagsvalet finns 40 partibeteckningar registrerade hos valmyndigheten och antalet partier som det går att rösta på är ännu fler.

– Man kan tänka sig många olika principer för vilka som ska få delta och det kan få stor betydelse. Om man hänvisar till ansvarsutkrävande så prioriterar man en dimension av det demokratiska styrelseskicket, om man istället skulle vilja betona värdet av att låta alla tillräckligt stora partier komma till tals enligt principen att i en demokrati ska man bereda alla en reell möjlighet att både välja och bil valda, så skulle man få ett annat urval av partier.  

Ligger det någonting i vad Fi hävdar, att demokratin förlorar på att Fi utestängs?

– Då måste jag bli lite filosofisk och säga att det ju helt beror på hur man definierar demokrati. På ett sätt är ju 4-procentspärren i sig ”odemokratisk” om man med det menar att Riksdagen ska vara så representativ som möjligt, eftersom den stänger ute partier som kanske ändå lockar ganska många röster. Här finns klassiska problem behäftade med demokrati, som att det anses vara ineffektivt. Ett av skälen till att det finns en spärr, är att det antas att det skulle bli svårt att bilda handlingskraftiga regeringar med för många partier i parlamentet.

– Men om möjligheterna att vara med i de forum där man kan höras för att bli vald till Riksdagen försvåras även för partier som har en stor medlemsbas och väljarbas, så kan det bli ett problem för demokratin, eftersom bara de som redan hörs kan höras. Möjligheten för nya partier eller nya röster att nå ut minskar.  

– I just den här valrörelsen, där flera partier direkt eller indirekt har kontrasterat sig mot Fi (till exempel Folkpartiet med ”feminism utan socialism”), och där jämställdhetsfrågorna har bubblat upp, så får riksdagspartierna ett tillfälle att på olika indirekta sätt tala mot Fi, utan att Fi kan bemöta deras argument. Det här är självklart en konsekvens av att det rådande – det vill säga de partier som redan sitter i riksdagen, och medias spegling av den situationen – alltid har ett försteg. Det gör att det blir än svårare för nya partier att nå ut och väljas in.