Regissören Nora Nilsson har valt det riskabla företaget att sätta upp Edward Albees omarbetning av Lolita. Hon vill skapa självreflektion över en blick som hon menar att vi alla delar. Katarina Andersson har läst boken, intervjuat regissören och undrar om upprepningen kan leda till en problematisering av upprepningens lockelse.
Att ta sig an en klassiker är som regel en vansklig affär. I fallet Lolita handlar det dessutom om att överföra en roman med en högst partikulär stil till ett annat medium. Stanley Kubrick lyckades tämligen väl med sin filmatisering från 1961, Edward Albees bearbetning för scen som gick upp på Broadway 1981 blev däremot ett rungande fiasko. Nu sätter Nora Nilsson upp Lolita på Stadsteatern och Albees tolkning får sin första chans i Europa.
Enligt regissören är berättelsen om Humbert Humbert och hans begär till den tolvåriga ”nymfetten” Dolores ”Lolita” Haze mer aktuell än någonsin. Till exempel skrev Mia Engberg tidigare om François Ozons nya film Isabelle, där hon identifierar ”den pedofila blicken” som ett bärande inslag.
– Artikeln tar upp det här som är intressant, säger Nora Nilsson, att den där blicken inte är unik för honom, utan vi delar den allihopa. Vi bär upp den genom hela vår populärkultur, det kulturarv som vi vårdar väldigt ömt och vi bör fråga oss, vad är det vi håller på med?
Mångbottnad provokation
Lolita-begreppet har hunnit sättas under lupp både en och flera gånger. Simone de Beauvoir skrev exempelvis om Brigitte Bardot och Lolita-syndromet i en essä 1959, och Sara Stridsberg lät Dolores Haze ta plats i sin roman Darling River 2010.
– Jag har ju en relation till Lolita, jag läste Nabokovs bok i gymnasiet, det är en figur som nästan alla känner till; vad är en lolita och så vidare, det finns en hel kultur kring det. Sedan läste jag en intervju med Sara Stridsberg om hennes bok Darling River där hon bland annat pratade om att hon tyckte det var spännande hur hon drogs in i den här begärspositionen. Att som läsare ändå dras med i den så starkt, trots att det handlar om ett barn.
Provokationen i Lolita är mångbottnad. Samtidigt som Humberts brottsliga böjelse skildras i all sin osmaklighet – de många omskrivningarna för att undvika direkta obsceniteter gör det nästan än värre – är det en levande och komplex individ som målas fram. Han vinner läsarens sympatier och går från att vara förövare till att bli ett offer för samhällets inskränkthet och Lolitas manipulativa karaktär. Ett klassiskt mönster där kvinnan/flickan skuldbeläggs genom att begåvas med en för mannen oemotståndlig lockelse av nästintill demoniskt slag. Ett mönster som blir än tydligare i adaptaioner av romanen, när dennas huvudsakliga styrka, det språkliga schvunget, får stryka på foten.
Nora Nilsson poängterar att de i arbetet med pjäsen varit noga med att inte backa och göra det enklaste valet, utan att våga vara i det farliga.
– Jag tror att vi har vågat vara det. Man jobbar med att försöka prata om det som är det mest förbjudna, vår sexualitet, våra drivkrafter. Men vi har haft extremt mycket diskussioner, och resultatet kommer säkert att tolkas på olika sätt, men jag vill också ruska om publiken. Den ska tycka att det är roligt och lite härligt, för att sedan, vänta, vad är det jag vill åt, varför köper jag en biljett till Lolita? Varför åtrår jag den här berättelsen? Jag försöker göra det utan att moralisera, även om jag avfärdar Humberts handlingar.
Fresterska utan inre liv
Lolita har filmatiserats två gånger, utöver Kubrick av Adrian Lyne 1997, och blivit både teater, musikal och opera. En kan fråga sig vad det är som gör motivet så attraktivt att det gång på gång tarvar upprepning. I de flesta fall är det också Humbert Humbert som förblir den mest dynamiska personligheten, medan Lolita ständigt är den bikiniklädda skenbart oskuldsfulla fresterskan, utan något direkt inre liv. Edward Albees tolkning utgör inget undantag.
– Det som slog mig väldigt starkt när jag läste pjäsen är att Lolita är extremt frånvarande i berättelsen om henne själv, säger Nora Nilsson. Hon upphör aldrig att vara objekt och projektionsyta, hon blir aldrig människa. Vi får aldrig kontakt med henne, och jag hoppas att publiken får syn på det.
På grund av rättighetsfrågor har Nora Nilsson varit tvungen att hålla sig i princip bokstavligen till Albees förlaga, som gjort sig känd som en av Broadways mest sågade föreställningar.
– Jag har ju ett regigrepp kring det som på ett sätt… det handlar ju om karaktärens ultimata fantasi som vi får ta del av. Min analys är att den fantasin tar vi ställning till i vår vardag och samtid. Vad gäller manuset är det dubbelt, det är ibland genialt och ibland väldigt låg nivå. Väldigt teatraliskt, och det är det i vår uppsättning också. Man vill få syn på de här strukturerna, människorna blir tecken och symboler, en projektionsyta för vår blick.
Om det råder bot på objektifieringen att återigen identifiera den kan förstås diskuteras. Förhoppningsvis är ämnet vid det här laget ändå så pass grundligt behandlat att blicken inte riskerar att förstärkas, utan möjligen leda till ett ifrågasättande av motivets upprepning och lockelse.
