Trots att kvinnor är högpresterande och uppvisar bättre studieresultat än män framställs de i media som mindre kompetenta, mindre kunniga och mindre trovärdiga. En ny studie av representationer av kvinnliga och manliga ledare i dagspressen visar att mönstret är systematiskt. Maria Jacobson har läst Mia-Marie Hammarlins och Gunilla Jarlbros Kvinnor och män i offentlighetens ljus.
Jag har länge hävdat att biologiskt kön inte spelar någon större roll som framgångsfaktor när det gäller att få medieinnehåll att bli jämställt. Det vill säga: fler kvinnor som journalister, eller som redaktionella chefer, betyder inte per automatik fler kvinnor i det journalistiska innehållet. Just det biologiska argumentet har jag ofta mött och det har använts som en förevändning för att slippa arbeta med jämställdhet i innehållet.
Reporterkvinnor väljer män som källor lika ofta som reportermän. Bland annat detta konstaterar Mia-Marie Hammarlin och Gunilla Jarlbro i en nyutkommen bok: Kvinnor och män i offentlighetens ljus. Det är en nätt bok som spänner över mycket: könsrepresentation, genuskonstruktioner och kvinnors plats på redaktionerna. Jag kan bortse från att förlaget Studentlitteratur har gett boken ett osedvanligt fantasilöst och könsstereotypt omslag; fötter i traditionella pumps respektive herrskor.
Störst krut lägger författarna på att studera hur politiker i ledarpositioner gestaltas i journalistik. De har studerat tio partiledare i närmare 700 tidningsartiklar i Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet. De visar hur män som är partiledare systematiskt framställs som mer trovärdiga, sakliga, kunniga och pålitliga, utöver att de ges större utrymme. Framställningar av män knyts till pondus, makt och ledarskap. Inte minst är det intressant med tanke på att det under rätt lång tid gång på gång har fastställts att flickor och kvinnor är högpresterande och visar bättre utbildningsresultat än pojkar och män. Ändå framställs kvinnor som oansvariga, okunniga och osakliga.
Kvinnors framgång skildras förhållandevis ofta som ett resultat av kopplingar till anhöriga som också finns i politiken, exempelvis till partners eller fäder. Kvinnors utseende omtalas oftare än mäns. Män, däremot omnämns i kraft av sina tidigare prestationer och meriter. Ett undantag är Håkan Juholt som inte heller framstod som en som tagit sig fram på egna meriter. I den politiska och mediala eliten finns en mer eller mindre outtalad norm om hur en bör bete sig och se ut. Håkan Juholt såg enligt den normen inte tillräckligt modern ut. Han framstod som oborstad och bonnig, en som fått på sig kostym av misstag. Han karaktäriserades som impulsstyrd, oberäknelig och inte i kontakt med verkligheten, skrev jag i samband med hans avgång i januari 2012. Kvinnor, och enskilda män, framställs som anomalier, avvikande och främmande.
Hammarlin och Jarlbro betonar att svensk samhällsjournalistik i regel håller hög klass. De gestaltningar vi får del av är sällan direkt diskriminerande men blir det indirekt genom en sofistikerad återkommande misskreditering av kvinnor i politiken.
Könsgestaltningarna ska ses mot bakgrund av könsrepresentation i nyheter och journalistik i allmänhet. Kvinnor förekommer som nyhetssubjekt i 30 procent, en underrepresentation som varit stabil under många år i svenska nyhetsmedier. Här refererar författarna till Global Media Monitoring Projects nyhetsstudie Who makes the news?, och den svenska delstudien Räkna med kvinnor! Studien görs vart femte åt utifrån målen i Pekingplattformen som handlar om dels att öka representationen av kvinnor i medialt innehåll, dels att motverka stereotypa skildringar.
Hammarlin och Jarlbro tror inte att journalister är illasinnade utan att det handlar om så kallad genusslentrian. Dock diskuteras inte andra former av slentrian i journalistiska gestaltningar, vilket hade fördjupat demokratianalysen. Den initierade läsaren kan ändå begripa att normativa föreställningar om exempelvis hudfärg, etnicitet och klass präglar både mediernas dagordning och skildringar. Hur ska vi exempelvis som väljare göra bedömningar av olika politiker – och den politik och ideologi de står för – via medialiserade gestaltningar?
Journalistiken har tagit på sig ansvaret att ifrågasätta, belysa, granska och informera om politiken å våra vägnar. Vi har problem om den tredje statsmakten rutinmässigt framställer män som kompetenta och pålitliga medan kvinnor sällan tycks göra något rätt i toppolitiken. Utan att ha några studier som grund har jag en känsla av att Fi:s nyinträde på den mediala maktarenan kommer att i någon mån tvinga journalister att bli mer kunniga om genus i valrörelsen. Om partiet inte skulle komma in i riksdagen finns risk för att det – och i värsta fall feminismen som helhet – efter valet blir föremål för symbolisk utplåning av medierna.
