”Inspektionen för vård och omsorg lämnade förra året en rapport, där myndigheten noterar stora skillnader mellan kommunerna, som har det juridiska ansvaret att hjälpa våldsutsatta. Bristerna är stora och många kommuner är helt beroende av de lokala kvinnojourerna för att klara sitt ansvar. Ändå snålar kommunerna ofta med pengarna till jourerna.” Det konstaterar S-kvinnors ordförande i svar till jämställdhetsminister Maria Arnholm om jourernas långsiktiga finansiering.
2006 gjordes en utredning som ledde till en skärpning av Socialtjänstlagen, gällande stöd till våldsutsatta kvinnor. Där förtydligades socialtjänstens ansvar för kvinnor och barn som utsätts för och/eller bevittnar våld, man eftersträvade högre ambitionsnivå och ett helhetsgrepp om frågan. I regeringsförklaringen samma år lovade Fredrik Reinfeldt att särskilt säkra ekonomisk trygghet och stöd för kvinnor som utsatts för våld.
Lagändringen trädde i kraft 2007, vilket betyder att Alliansen haft nästan två mandatperioder på sig att säkra upp stödet. Vi gläds givetvis åt de insatser som görs på området och det är bra att anslagen till kommunerna i år äntligen ökat. Men de drabbade kvinnorna är fortfarande väldigt ekonomiskt utsatta, mer i dag än tidigare, av flera anledningar.
Inspektionen för vård och omsorg lämnade förra året en rapport, där myndigheten noterar stora skillnader mellan kommunerna, som har det juridiska ansvaret att hjälpa våldsutsatta. Bristerna är stora och många kommuner är helt beroende av de lokala kvinnojourerna för att klara sitt ansvar. Ändå snålar kommunerna ofta med pengarna till jourerna och fortfarande beviljas de flesta bara stöd ett år i taget. Det räcker inte för att långsiktigt säkerställa verksamheten.
Några av de kvinnojourer som bedrivs nationellt nås inte alls av stödet då ingen enskild kommun vill ta ansvar för jouren. Så sent som i torsdags, samma dag som Maria Arnholms replik, berättar kvinnojourerna själva för SVT om de problem som uppstår. De vill att staten måste gå in och stötta de kommuner som inte själva klarar sitt ansvar. De vill också att partierna gemensamt sätter press på kommunerna att prioritera kvinnojourerna i sina budgetar.
Flera rapporter har visat att försämringarna i socialförsäkringssystemet drabbat våldsutsatta kvinnor extra hårt. Istället för att skyddas har de blivit än mer utsatta när ingen särskilt hänsyn har tagits till den här gruppen. Bristen på bostäder har också slagit hårt mot jourerna som inte kan ta in nya hjälpsökande, när inte kommunerna tar vid och hjälper kvinnorna med egna boenden. För mig är det en väldigt viktig del av att ta ett helhetsgrepp.
Kvinnojourerna tar ett stort ansvar och vi måste kunna lita på att de får den stöd och hjälp de har rätt till oavsett var i landet de finns. Fortfarande nekas varje dag kvinnor som flytt för sina liv. Så länge frågan behandlas som en sidoverksamhet och inte en naturlig del av vårt välfärds- och trygghetssystem kommer jag att fortsätta slåss för den här frågan tills vi når fram.