I dag startar Feministiskt Perspektiv en ny serie om arbetsvillkoren i kvinnodominerade branscher. Först ut är äldreomsorgen. Ett jobb som förändrats kraftigt de senare åren. Det har blivit stressigare, och i slutändan verkar det mesta handla om pengar. Det tycker tre vårdbiträden och undersköterskor som Feministiskt Perspektiv har pratat med i den första delen av fem.
Julie Konde har arbetat sedan klockan sju i morse. Nu ska hon strax gå hem och har bytt om från arbetskläder till privata kläder. Kollegan Marica Blazevic har fortfarande den svarta t-shirten med Stockholm stads logotyp på ärmen på sig. Matsalen är tom och det är lugnt på avdelningen, det är strax efter lunch och de boende på korttidsboendet på Södermalm i Stockholm ligger och vilar. Marica Blazevic och Julie Konde har arbetat tillsammans i nästan 15 år. Men att jobba inom äldreomsorgen var aldrig Julie Kondes plan.
– Som invandrare tänkte jag att jag inte hade något val. Jag har egentligen studerat företagsekonomi, säger hon och berättar att hon trivdes väldigt bra med arbetet och därför har fortsatt.
– Jag kände att jag kunde göra nytta, att jag kunde hjälpa till. Jag har funderat på att studera vidare, men i så fall inom vården.
Stor kvinnodominans
Sverige har en av världens mest segregerade arbetsmarknader och en av våra största yrkesgrupper, undersköterskor och sjukvårdsbiträden, består till 93 procent av kvinnor. Det visar SCB:s yrkesstatistik. Många av dem arbetar precis som Marica Blazevic och Julie Konde inom äldreomsorgen.
Anneli Stranz, forskare vid Stockholms universitet, har nyligen doktorerat på arbetsvillkoren inom äldreomsorgen. Hon menar att en yrkesgrupp som alltid har haft det tufft på många sätt har fått det sämre.
– Det har ju alltid varit ett tungt arbete och det har länge varit så att kvinnor som jobbar inom den kommunala sektorn har högre sjukfrånvaro och mer arbetsskador. Men de organisatoriska förändringar som har skett har påverkat arbetet så att det man behöver i form av handlingsutrymme, tid och kontinuitet har försämrats. Det har aldrig varit ett lätt yrke, men utvecklingen har gått mot att man inte kan ge den omsorg man vill ge och att många känner sig otillräckliga, säger hon.
Marica Blazevic håller med. Det är stressigare nu än det var när hon började för 15 år sedan.
– Vi behöver tid för att kunna sitta ner med de äldre och prata med dem, inte rusa in och ut ur rummen som en orkan. Härom dagen var det en kvinna som frågade mig ”har du verkligen tid att sitta här med mig?”, det gjorde mig ledsen, att det inte kan vara en självklarhet.
Anneli Stranz, forskare vid Stockholms universitet, har nyligen doktorerat på arbetsvillkoren inom äldreomsorgen.
Mätbara insatser
Samtidigt har det skett en del förbättringar tycker Julie Konde. De har till exempel fler och bättre hjälpmedel nu än de hade när hon började. Däremot är det lägre bemanning. På Julie Kondes arbetsplats ska två vårdbiträden tillsammans ta hand om nio boende. Oavsett hur sjuka och gamla de är och hur mycket hjälp de behöver.
De organisatoriska förändringarna som Anneli Stranz pratar om handlar bland annat om beställar- utförarmodellen som infördes under 1990-talet. Den går ut på att kommunerna beställer vården av olika vårdgivare, privata och kommunala. För att systemet ska fungera behöver det som görs inom vården vara mätbart.
– Det var då man började tidsbestämma hur lång tid en dusch ska ta till exempel. Det är en del av marknadiseringen, säger Anneli Stranz.
Tidsbestämning är något som Moa Andersson* är väl bekant med. Hon har jobbat som timanställd inom hemtjänsten i Stockholm sedan 2006 och är sedan ett tag tillbaka engagerad i Hemtjänstupproret. Ett nätverk av vårdbiträden inom hemtjänsten som vill förbättra sina arbetsvillkor. En av deras stora frågor är tidregistreringssystemet ParaGå. Tanken är att de som tillhandahåller hemtjänst ska få betalt för tiden de spenderar med de äldre, i stället för att få betalt för varje insats, som till exempel handling, tvätt eller promenad. Genom att vårdbiträdet loggar in i ett system i sin telefon när hen är hemma hos en person och loggar ut när hen går därifrån är det lätt att räkna ut tidsåtgången. Problemet är dels att personalen känner sig övervakad, dels att systemet inte är tillräckligt flexibelt.
– Det är bestämda tider, exakt när du ska vara hos varje person. Det är en gps på telefonen också så det syns var du är. Vi har ju alltid haft ett schema att följa, men det har varit enklare att själv lägga upp dagen, att kunna vara lite fri i att ändra om något tar längre eller kortare tid, säger Moa Andersson.
Kontrollera företagen
Även om arbetsgivare och tjänstemän har intygat att gps:en inte ska vara ett sätt för arbetsgivarna att övervaka sina anställda har det kommit flera rapporter om motsatsen; vårdbiträden som har blivit uppringda av sina arbetsgivare som har ifrågasatt var de har befunnit sig ett visst klockslag.
Samtidigt menar facket att systemet är en förbättring. Tidigare var det lätt för företag att fuska genom att säga att de hade genomfört en viss insats, men i själva verket inte ens varit där. Om det handlar om att stävja fusk tycker Moa Andersson att det borde gå att ta fram ett system som kontrollerar företagen och inte de anställda som utför hemtjänsten.
När politikerna pratar om äldreomsorgen handlar det ofta om kvalitet och fokus ligger nästan alltid på de äldre. Trots det finns det forskning som visar att god kvalitet hänger ihop med bra arbetsvillkor. När de anställda känner att de får den tid de behöver för att göra ett bra jobb blir också omsorgen de ger av bättre kvalitet. Men om sambandet mellan bra arbetsvillkor och god kvalitet på vården är tydligt, varför satsas det inte på högre bemanning och bättre villkor? Det enkla svaret är att det handlar om pengar.
Ekonomin som styr
– Man försöker lösa det här på andra sätt, för mer personal kostar. Men det finns massor av sätt att mäta kvalitet på och i upphandlingsförfaranden har det till exempel inte funnits krav på personaltäthet eller utbildningsnivå, så det handlar också om hur det här går till, vad kommunerna ställer för krav på dem som ska utföra omsorgen, säger Anneli Stranz.
För Moa Andersson är det uppenbart att det är ekonomin som styr.
– Var man mån om en bättre arbetsmiljö och ville ha bättre vård så skulle man bara göra det. Det handlar om pengar. Det är inte heller en slump att det är hemtjänsten som drabbas. Det är kvinnodominerat och alla har inte utbildning. Det blir nästan en klassfråga, som att de tänker ”De här kan vi köra med”, säger hon.
Julie Konde tror också att de tuffa arbetsvillkoren kan hänga ihop med att branschen är kvinnodominerad, men att samhällets syn på deras yrke skiljer sig väldigt mycket från hur de själva ser på sitt arbete.
– Alla ser på oss som att vi är där nere, säger Julie Konde och pekar ner i golvet. Men vi ser på oss själva som att vi är där uppe, säger hon och ler och sträcker upp fingret mot taket.
Hinner inte med
Efter en hel arbetsdag inom hemtjänsten är Moa Andersson trött i kroppen. Vissa dagar, när det har varit väldigt stressigt och hon inte känner att hon har kunnat slappna av i mötet med de äldre, känner hon sig misslyckad.
– Jag har gjort så gott jag har kunnat för att hinna men jag känner ändå att jag har misslyckats. De få dagar när det inte har varit så utan för ovanlighetens skull är lite lugnare, och det är väldigt sällan eftersom luckor får inte förekomma, det är ju tid utan pengar, de dagarna är det en jättehärlig känsla.
På frågan om Marica Blazevic tror att hon jobbar kvar inom äldreomsorgen om fem år kommer svaret på en gång.
– Ja, det gör jag, för vad ska jag annars göra? Jag älskar mitt jobb av hela mitt hjärta, men jag gillar inte orättvisor.
*Moa Andersson heter egentligen något annat.
