”Vilken maktstruktur vill du störta eller förändra?”
Jag ser Vem bestämmer över Angered under en seminariedag med tema jämställdhet som arrangeras av Angereds teater. Eftermiddagens talare och tillika föreställningens ena regissör, Nasim Aghili, talar om intersektionell scenkonstproduktion. Hen utgår från sina egna tankar och erfarenheter. Hen inleder med en jubelvideo från Sverigedemokraternas valvaka, för att sedan förklara hur hens föreläsning skulle te sig helt annorlunda om det hade ägt rum två månader tidigare. Föredraget kommer dock inte att handla om den nationalistiska kulturpolitik som SD förespråkar i detta nu, utan om hur denna kulturpolitiska praktik redan är synlig på såväl gator som på institutionsscener.
En knapp månad tidigare hade Aghilis parallellt pågående föreställning Marken brinner premiär på Ung scen/öst i Linköping. Strax innan premiären valde Aghili bort de ”terroristskägg” som skådespelarna först var tänkta att ha på sig eftersom det inte gick att få kontakt med publiken genom skäggen. Det var en alltför stor barriär.
– Jag ville använda mig av ras på ett performativt sätt, men det gick inte, förklarar Aghili.
Hen berättar hur skådespelarnas hoodies, i en annan föreställning, omskrevs som hijabs av Svenska dagbladets recensent Lars Ring.
Vem har makt?
Vem bestämmer över Angered inleds med att golvet aktiveras, tas över – ja – det är redan övertaget. Det är fest, och vi får sätta oss ner på dynor strax över golvhöjd för att se på. Golvet är rosa, rökmaskinen går varm, och fyra individer rör sig precis hur de vill till musiken. De har huvorna uppdragna.
Bakom mig sitter några ungdomar som liknar de som föreställningen utgår ifrån. Angereds yngre befolkning och tillika 45% av stadsdelens sammanlagda befolkning. De ler och skrattar lite besvärat och uppskattande på en och samma gång. Vem bestämmer över dem? I föreställningen presenteras många möjliga svar, men frågan kvarstår, allt skarpare för var gång som något av de till regissörerna inkomna svaren spelas upp eller återberättas av skådespelarna.
Genom ett utförligt intervjuarbete har regissörerna Malin Holgersson och Nasim Aghili fått en mängd svar på frågan ”vem bestämmer över dig?”. Många innefattar makten över kroppen, och varje gång som just kroppen nämns, påminns jag om min egen plats i rummet. Det gör jag även när svar såsom ”de som har pengar”, ”mina föräldrar”, ”jag själv”, ”min bror”, ”skolan”, ”staten”, ”ingen”, eller ”ödet”. Frågor och svar riktar sig inte bara till de utfrågade och till de som utfrågar, de riktar sig även till mig. För, om det är någon barriär som Vem bestämmer över Angered vill – och lyckas med att riva, så är det att en situation aldrig bara innefattar en person i den mån att vårt samhälle är en kollektiv, ständigt pågående skapelse.
Att frågan ”vem bestämmer över dig” ändå inte riktar sig till oss i publiken som sitter omkring det rosa scengolvet understryker hur det inte är alla som befinner sig i en situation där de måste ställa sig denna fråga. Alla har inte behov av att ställa sig den, andra behöver påminnas om att de kan göra det. För, bakom orden ”Vem bestämmer” finner vi maktstrukturer som sträcker sig långt utanför stadsdelens gräns, och om det så gäller segregerade städer, kroppars särbehandling eller ekonomiska strukturer kan den rätt och slätt översättas till ”Vem bestämmer över vem?” – en fråga som inte kan behandlas utan att rasism och kapitalism förs in som en av de största orsakerna till hur den besvaras.
Normbrytande konstspråk
Runtom den sinande maskinröken får vi lyssna till hur inspelade eller iscensatta intervjusituationer spelas upp i de rullande DJ-båsen, tätt åtföljda av de fyra skådespelarnas ögon. Strax därefter gestaltas i scener där skådespelarna tar rollen som politisk företrädare och medborgare, vänner, Angeredsbor; människor. Bakom kavajerna som ska visa på de byråkratiska representanterna ekar Lars Rings världsfrånvända kommentarer, men de ekar i ensamhet. Hoddiesarna är avkastade sedan länge. För, nej, det är inte huva eller inte huva, skor eller inte skor, hår eller inte hår som det här handlar om här. Det handlar om vilka argument – och hinder – som det finns för att fortsätta kämpa.
Går det att dansa sig till en revolution? I en förhandsintervju med Direktpress Göteborg nämner Malin Holgersson Emma Goldman-referensen som en av de centrala frågorna i förarbetet med föreställningen (). Samma citat läses sedan i föreställningen, från bakom DJ-båsets blinkande lampor.
– Konsten bär en potential till ett språk som kan spränga normativa gränser och som ingen plattform i samhället någonsin kan erbjuda. Det är mitt sätt att påminna mig själv om att jag har ett människovärde och att jag kan vara sörjbar, säger Nasim Aghili under det föregående seminariet. Hen förklarar hur det sårbara måste kunna bli både politik och estetik. I hennes ord ansluter till Holgerssons tidigare nämnda fråga; om det går att dansa sig till en Revolution. I Aghilis formulering behöver frågan inte besvaras, eftersom dansen och revolutionen, i enlighet med Goldmans mening, är desamma, och tillika behöver och beror på varandra, liksom skådespelare, publik, politiker och medborgare, människor gör.
– I den historieskrivning som vi har finns det fortfarande begränsningar för vad som anses vara teater, säger Aghili och tillägger att det egentligen är intressant att hen talar om teaterproduktion när hen själv inte gör teater.
– Ändå säger jag ofta att det som jag gör är teater, eftersom jag tänker att det måste kunna vara någonting mer! Jag insisterar på hur en ska göra teater ur ett intersektionellt perspektiv, i den mån att en delar samma rum med sin publik, att en inte försvinner från sin publik.
För de redan invigda
För att öppna dörren för det som upplevs gemensamt menar Aghili att det är viktigt att uppleva samma tid och rum som sin publik.
– Jag gör gärna teater för de redan invigda, så länge som de invigda inte är en normativ publik, säger hon och jämför med hur hon och gruppen bakom under den antinationalistiska kabarén Europa Europa kompromisslöst utgick vi från att alla i publiken hade erfarenhet av migration.
– Folk kom med argument om att en inte får en stor publik om en tänker så snävt, men det motbevisade vi!
Nej, Aghili har inte samma problem med den vita medelklasspubliken som de flesta institutionsteatrar eller för den delen fria scener har i Sverige. Och visst, en överdimensionerad homogenitet kan tyckas vara ett smärre problem om en jämför, men inte om det sammankopplas till det samhällsklimat som vi idag befinner oss mitt i, där ett statligt finansierat TV-program som SVT Debatt efterfrågar debattörer som förnekar kolonialismen. Vad valresultatets positiva sidor kommer att innebära mer än gratis inträde till statliga museer, ett vagt löfte om stöd till kulturarbetare och FN:s barnkonvention som lag återstår att se, och till dess kan vi betrakta de faktiska situationer som vi befinner oss mitt i, där en uttalat feministisk regering godkänner rovjakt på papperslösa och där den ena institutionsteatern efter den andra – för att inte tala om de Svt-producerade tv-programmen och tv-serierna reproducerar en stympad, blänkande vit, samhällsbild.
Rosa dansgolv
Mot det faktumet är det inte med ”studs i benen”, utan med just revolutionär ilska – och glädje – som jag ansluter till skådespelares och resterande publiks oregisserade dans på det rosa golvet. Golvet, som är ett av de många ord som gestaltas i föreställningen:
”Måla golvet rosa, ge skådespelarna varsitt DJ-bås, massa på med rökmaskinen och ett fantastiskt ljus.”
”Vem bestämmer över dig?” förses med ett frågetecken av två anledningar. Det ena syftar till dig själv, som kan fråga vad du har för relation till en sådan fråga, och det andra syftar till frågan själv. Kommer det någonsin finnas en tid då en sådan fråga inte behöver ställas, eller i alla fall när en konstnärlig plattform behöver ta den i sina händer i kommunens och statens ställe? Att önskan om scenrummet förverkligades visar inte på hur det kommer att bli, men det visar vad vi kan göra under tiden. Vi kan ta med våra kroppar och dansa, i ett och samma rum.
