Ett år har gått sedan Kievborna började strömma till Maidan. Protesterna började med att Ukrainas dåvarande president, Viktor Janukovitj, drog sig ur ett associationsavtal med EU. Med tiden växte protesterna till ett fullskaligt uppror mot korruptionen, maktmissbruket och brotten mot mänskliga rättigheter.

I dag är det svårt att förstå att torget brann för inte alls länge sedan. Barrikaderna är borta, spåren efter upploppen har suddats ur, gatuförsäljarna är tillbaka men nu säljer de toapapper av dålig kvalitet med bild på Putin.

Som en led i Ukrainas normalisering ska folket välja nya makthavare. I det sittande parlamentet tillhör majoriteten Regionernas parti och kommunisterna, som miste nästan allt sitt stöd efter revolutionen. Viktiga lagförslag fastnar i kammaren.

Såhär dagarna före valet smyckas Maidan med valaffischer som lovar fred och enhet, eller fortsatta strider, eller EU-medlemskap och energioberoende, om partierna bara får väljarnas förtroende.

Kvinnor spelar roll

De flesta av söndagens kandidater är män men detta verkar inte bekymra Maidans förbipasserande.

Marina, 46, säger att män och kvinnor behandlas rättvist i Ukraina. Viktoria och Nastja, båda 17 år, säger att de aldrig har känt sig diskriminerade. Viktoria hoppas det så småningom blir fler kvinnliga politiker men just nu är jämställdhet inte på agendan. Hennes vän Nastja tror inte att Ukraina kommer att utvecklas i ”den riktningen”. Båda är överens om att ukrainska män och kvinnor behandlas enligt sina idéer och kvaliteter.

Ukrainas feminister håller inte med.

– Kvinnorna utgjorde hälften av Euromaidans revolutionära rörelse. Många lagade mat, städade och tog hand om de sårade, men kvinnor byggde också barrikader och några tog till vapen, säger Tamara Martsyniuk, docent i sociologi vid Kiev Mohyla Academy.

Euromaidan skyddades av en pluton med kvinnor, Zjinotja Khota. Dnipropetrovsk, en stad i östra Ukraina, hade Systerskvadronen, och kvinnor bildade ytterligare en skvadron i den sydöstra staden Zaporizjzja. Men oftast spelade kvinnor på ”kvinnlighet” för att förhandla med soldater i egenskap av mödrar och jämnåriga och lugna ner situationen.

– Kvinnor hjälpte inte till, de skapade revolutionen. Euromaidan var en heterogen plats med olika aktiviteter. Det skapade en möjlighet till att ändra på stereotyper, säger Tamara Martsyniuk.

– Men det fönstret håller på att stängas. Den dominerande patriarkala diskursen i Ukraina gör det svårt att upprätthålla alternativa könsroller.

Nationalistism i vågskålen

Anna Hustol är en av grundarna till Ukrainas världsberömda feministiska rörelse, Femen. Hon håller med om att Maidan var en bra plats för kvinnliga aktivister.

– Jag har vänner som var vid frontlinjen, de slängde molotovcocktails och ingen tittade dem i byxorna för att kontrollera deras kön. Men nu är de arga, folk säger att det var Högra sektorn och andra män som försvarade demokratin. Man glömde bort kvinnorna när segern kom.

Hon är glad att Janukovitj jagades bort men inte säker på om det nya systemet är bättre när det gäller att försvara kvinnor och hbtq-personer.

– Den tidigare regimen var en sekulär diktatur, den brydde sig bara om pengar. Kvinnor hade det svårt men det var åtminstone inget förtryck. Nationalistiska organisationer, å andra sidan, ”bryr” sig om kvinnor i den meningen att de vill förbjuda abort och feministiska organisationer.

Nationalisterna hon hänvisar till, Högra sektorn och Svoboda, kommer förmodligen inte att komma in i Ukrainas parlament, Verchovna rada.

Patriotisk trend

Men Anna Dovgopol, handläggare på Heinrich Böll-stiftelsens kontor i Kiev, är orolig för att även partierna från mittfåran kan medverka till ett bakslag för kvinnors rättigheter.

– Euromaidan ledde till ökad militarisering. Det blev trendigt att vara patriotisk och en god kristen, det ingår i samma paket som att vara ukrainare. Vissa partier som presenterar sig som pro-demokratiska gräsrötter visade sig vara homofoba. Jag tänker på Samopomich (”Självhjälp”) och även Demokratiska alliansen, som gick med Narodnyi Front (”Folkfronten”). Kön och sexualitet är den sista barrikaden de kommer att försvara.

Anna Hutsol tycker att Petro Porosjenkos block, som troligen vinner valet, leker med samma stereotyper.

– Krig är allt de pratar om. Deras partilistor måste ha en kille i kamouflage. Kvinnor och barn nämns bara i egenskap av krigets offer. Alla andra frågor har försvunnit från agendan. En vän till mig berättade om en tjej som försvann, Ukraina har stora problem med trafficking, men ingen bryr sig om att undersöka sådana försvinnanden.

Men Porosjenko är också fast besluten att bli medlem av EU-parlamentet efter att han lett Ukraina in i EU, något som kan bli till kvinnornas fördel.

– Jag har ingen aning om hans personliga åsikter, men Porosjenko vet att om vi vill gå med EU så måste vi spela efter dess regler. Och de innefattar jämställdhet, säger Anna Dovgopol. Han har sagt att han vill se fler kvinnliga ambassadörer och fler kvinnor i politiken. Det är ett litet steg, men åtminstone är han öppen för förslag och kommer inte att blockera utvecklingen i denna riktning.

Andra får bygga

Så varför är kvinnor inte med och bygger Ukrainas politiska framtid?

Tamara Martsyniuk, sociologen, tror att kvinnor är rädda för att ta ansvaret och saknar nödvändiga nätverk.

Anna Dovgopol säger att det krävs mycket mer för en kvinna att bli vald än för en man.

– Män röstar på män, kvinnor röstar på män. Men vi har fler kvinnliga politiker på lokal nivå, det är för att det inte finns några pengar där, så män är inte intresserade av jobbet.

Anna Hutsol skräder inte orden när det gäller orsaken till kvinnors passivitet:

– Hur många av dem vet att de måste göra något? Kvinnor lever enligt roller som dikteras till dem av samhället och de ser inte att det är ett problem. De få lektioner i genusvetenskap som vi har i Ukraina är så tråkiga att de inte ens värt att delta. Feminism ses som en rörelse för fula kvinnor som misslyckats med att snärja en man. Ingen vill vara i förlorarnas gemenskap.

Fast själv är hon heller inte intresserad av jobbet.

– Femen är en förstörelserörelse. Vi river ner patriarkala strukturer, andra får bygga upp alternativ.

Tyst om sexturismen

Den som bestämmer sig för att ta kampen om kvinnors rättigheter får i alla fall mycket att stå i. Ukrainas planerade diskrimineringslagstiftning har små chanser att gå igenom eftersom den utvidgar rättigheterna till hbtq-personer. Kvinnor diskrimineras på arbetsmarknaden, även om lönegapet är mindre än i många västländer, däribland Sverige. Men jobbannonser anger ofta att företaget letar efter en man eller en ”attraktiv kvinna”.

En del av diskrimineringen är resultat av dålig lagstiftning: arbetsgivarna måste betala en särskild skatt för gravida anställda, vilket skapar incitament att anställa män istället. Kvinnor är arbetslösa i större utsträckning och vissa ser inget annat val än att sälja sina kroppar. Ukraina är också ett populärt resmål för sexturister, särskilt sedan landet avskaffade visum för EU-medborgare 2005.

– Kvinnor och hbtq-organisationer pratar inte högt om detta. Man får komma ihåg att vi är ett land i krig, det verkar olämpligt att ta upp dessa frågor nu, säger Anna Dovgopol.

Starka kandidater utan uttalad jämställdhetsagenda

Alla de stora partierna presenterar kvinnor som kandidater till Verchovna rada.

Petro Poroshenkos block har en framträdande läkare som nummer tre. Olha Bohomolets blev känd när hon organiserade Euromaidans sjukvård. Hon erbjöds posten som hälsominister tidigare i vår men tackade nej. Blocket har också författaren Maria Matios och den tidigare journalisten Iryna Herasjenko på valbara platser.

Det populistiska Radikala partiet, som kan komma tvåa i valet, har popsångaren Zlata Ognevytj bland sina toppkandidater.

Batkivsjyna (”Fosterlandet”) har strategiskt nog valt flygvapenpiloten Nadja Savsjenko att leda sin lista. Savsjenko, en stridspilot som var med i Ukrainas fredsbevarande styrkor i Irak, hålls för närvarande fången i Ryssland. Batkivsjynas annonser använder gärna hennes porträtt för att skicka ett tydligt budskap: Savsjenko är en hjälte som måste räddas med alla medel. Ukrainas tidigare premiärminister Julia Tymosjenko är andranamn på listan.

Narodnij Front (”Folkfronten”) har journalisten och Euromaidans frontfigur, Tetiana Shornovol, bland sina kandidater.

Ingen av dessa har uttalat sig specifikt om kvinnors rättigheter eller försökt locka till sig kvinnor bland väljarna.