För Dramatikern America Vera Zavala kan teatern vara en spjutspets i samhällsdebatten, men den kan också behöva ett större sammanhang att röra sig inom. Bredvid föreställningen Sara, Sara, Sara om Sara Lidman på Västerbottenteatern, visar Vera Zavala i höst två exempel på scenkonstens flerfaldiga delaktighet i det politiska samtalet:

Medan den av Backa teater producerade Rött kort spelas för en ytterst begränsad publik, har radioteaterföreställingen Att läsa: Motståndets estetik en nästintill obegränsad räckvidd. Ändå menar Vera Zavala att föreställningen inte säkert når till den grupp människor som den skulle kunna vara riktad till.

– Problemet är inte radioteaterformatet, utan vilka som är dess traditionella publik, menar Vera Zavala, som skulle vilja nå ut till fler med den rumsligt fristående scenkonstformen. Hon hoppas att föreställningen ska aktiveras på samma vis som om den vore spelad framför, eller med ungdomarna.

–Min dröm skulle vara att fritidsledare och pedagoger använder sig av föreställningen och lyssnar på den tillsammans med ungdomar, säger hon och understryker att vad som är magiskt med teater är att du är där.

Skapa motbilder

Närvaron är just uppenbart i den parallellt pågående Rött kort, där personen som föreställningen utgår ifrån, är med på scen. Leo, som egentligen heter någonting annat, är papperslös. Eftersom hans familj åter genomgår en asylprövning har han kunnat pendla fram och tillbaka till Lindholmen, där Backa teater ligger – utan att en upptäckt skulle orsaka en deportation. Ändå var expertisen i att röra sig obemärkt i staden vad teamet fick arbeta med – både för att lyfta in i föreställningen och för att vänja sig av med.

– Vi fick träna på att skrika och ta plats, ja, allt sånt som han måste välja bort så länge som han är gömd.

På frågan om de båda föreställningarna bidrar med motbilder till samhällsdebatten, svarar Vera Zavala att medan Att läsa: Motståndets estetik kan ses som en sorts motbild, är Rött kort snarare en bild som annars inte ses alls.

– Vi ser de stereotypa bilder av papperslösa som gömmer sig med en hoodie uppdragen bakom neddragna draperier, men berättelserna och erfarenheterna saknas. Här är målet att nedmontera schablonbilder genom att placera dem bredvid vad som faktiskt sker.

Att föreställningen skulle vara ett svar till en felande journalistik menar Vera Zavala dock inte.

– En viss journalistik brister i och med sina generaliseringar, men sedan är det lika mycket som saknas eller försvinner i och med de fortgående nedmonteringarna, säger Vera Zavala som menar att det inte är konstigt att de snabba klickens logik reproducerar de problematiska bilderna.

Historien om Leo

Att läsa: Motståndets estetik kommenterar dessa bilder direkt. Med utgångspunkt i Weiss reflekterande historieskrivning av en ung motståndsrörelse under nittonhundratalets fascistiska år, har Vera Zavala skrivit fram ett skeende då en grupp unga samlas kring Motståndets estetik i en bokcirkel. I bakgrunden rör sig vad som påminner om de senaste årens politiska rörelser i Svenska städer – och de mediala berättelserna om dessa. På samma vis som gruppen på aktiveras och sluter sig samman är den dialogiska sammanslutningen vad Rött kort springer ur; samtal. För det är just i samtal med en mängd papperslösa barn, varav några ville tala, men inte alla, som America Vera Zavala och medregissören Gabriella Pichler träffade pojken som kallas Leo.

– Han fick berätta vad han har hållit hemligt för väldigt många. Jag frågade om det inte var jobbigt, men det sa han att nej, det var det inte. Snart hade vi ett barn som skulle klara av att stå på scen, men inte själv.

Tanken att skapa rum för Leos erfarenheter kom dock långt tidigare, under seminariet Klyftan, som arrangerades av Götafilm i Göteborg under våren.

Forskning om papperslösa barn

– Där hörde vi barnläkaren Henry Ascher berätta om sin forskning, och han lyfte frågor som vi ville behandla ihop.

Väl på Backa teater medverkar Ascher vid det sista av Rött korts sju efterföljande samtal. Där förklarar han att det var med avstamp i att några människor 1998 uppmärksammade att det ”kanske finns människor som är papperslösa i Sverige, och att alla kanske inte hade rätt till vård”, som hans arbete med papperslösa barn i Göteborg påbörjades.

– Det var tvärtemot vår läkaretik, säger Ascher, som tillsammans med sina kollegor startade Rosengrenska kliniken, som erbjuder vård för papperslösa.

Under sin forskning har Ascher, tillsammans med socialantropologen Åsa Smith, riktat in sig på papperslösa barns strategier i vardagen.

– Vi har sett att de har väldigt olika medel för att hantera en farlig vardag. Samtidigt finns det väldigt lite tidigare forskning om papperslösa barn.

Forskningsgruppen följde en grupp barn i skolålder, och även deras föräldrar, under ett års tid. I dag står de med ett rikt material, ett stort ansvar och frågan: hur föra ut det här? Ascher understryker att många barn lever i en extremt exkluderad situation, men samtidigt strävar efter att hitta utrymmen av normalitet. Det var här som Pichler och Vera Zavala kom in.

Teater som hjälpmedel

– Arbetet med Rött kort handlade om enkla, konkreta och avskalade vardagssituationer såsom att vara tyst och att hålla ut, som vi förde över till en scen, säger Gabriella Pichler och förklarar hur de valde att inte gå till botten med varför eller hur Leo är papperslös, eller att få hans berättelser bekräftade av föräldrarna.

– Det här handlar om hans upplevelser, hans rädsla – det är saker som han lever med varje dag. Det fick vi ta seriöst och göra en föreställning av, säger Vera Zavala och förklarar hur teaterrummet blev ett utrymme för rädsla, ilska – som annars var undanträngt i Leos vardag.

– Hans verksamhet på dagarna, att verka normal och att inte uppdagas som gömd, är motsatsen till vad han gör på scen.

– Frågan var bara hur vi skulle paketera det, säger hon och nämner samma fråga som Ascher kring forskningsprojektet: hur nå ut.

I den till slut trygga miljön på Backa teater fick Leo lära ut sin expertis; att vara gömd, till skådespelaren Rasmus Lindgren.

– Det var en ömsesidig lektion, där Rasmus i sin tur fick lära ut hur det är att vara skådis. De fick styra varandra, och det är härifrån som scener ur föreställningen kommer.

Centralt i Rött kort är fotbollen, och när Rasmus gör fel sina schablonmässiga försök att spela gömd, ger Leo honom rött kort.

På premiärfesten var det Leo som serverade teamet.

– Det är hans sätt att vara, men det är också ett symptom på hans liv, att vara ordentlig, att hålla ut.

För Henry Ascher är det en dröm att ett av de barn som har deltagit i forskningen får aktivera sina erfarenheter på detta vis. Förhoppningarna har varit att fler barns ska få samma möjlighet som Leo, och gruppen har ansökt om att få fortsätta arbeta med Rosengrenskas barngrupp, men har med avslag.

– Rött kort genomfördes på nollbudget, men om vi skulle fortsätta skulle arbetet snarare kretsa kring att skapa ett rum för barnen att skapa. Om de så vill göra teater eller måla, det är upp till dem, säger Vera Zavala, men tillägger att det då skull behövas ett större team av barnläkare, psykologer och pedagoger.

– Där skulle barnen få tid att vara just barn, att göra fel. Det var så vi arbetade i Rött kort, vi var o-duktiga, säger hon och syftar till hur Leo fick ta plats på vis som han aldrig gjort förut.

Nu finns det inga planer på ett fortsatt arbete, men Pichler och Vera Zavala kommer att förbli i kontakt.

Aktivism och brist på tålamod

Att läsa: Motståndets estetik bär enligt Vera Zavala spår från vad de senaste årens händelser i såväl Rosengård, som Gottsunda, Hisingsbacka, eller Husby.

– Jag upplever en stor brist på tålamod hos dagens unga – och den är berättigad! Jämfört med mig, som växte upp i sjuttiotalets välfärd, har dessa lärt känna ett land med nedmonterad välfärd, säger hon och nämner nättidskriften Rummet som ett exempel.

– De är unga, arga och extremt välformulerade kvinnor som de accepterar mycket mindre än jag – som har väldigt stort tålamod med Sverige.

Med rötter i Attac-rörelsen kallar sig America Vera Zavala aktivist, men hennes dramatik ser hon endast som ett komplement till denna.

– Den aktivistiska rörelsen står för sig själv, men en pjäs som aktualiserar en viss fråga skulle inte klara sig utan den omkringvarande rörelsen.

Däremot menar Vera Zavala att svensk politik är alltför rigid i sin uppdelning av kulturell och politisk verksamhet. Hon nämner den communityteaterns förgrundsgestalt, den brasilianske regissören och skådespelaren Augusto Boal, som exempel.

– Han var fullmäktigeledamot i flera år, samtidigt som han drev sin teater.

Själv planerar Vera Zavala dock inte att engagera sig politiskt.

– Man måste ha lust till politik, och det har jag inte haft på flera år. Nu gör jag dramatik för att det är ett yrke som jag vill förbättras inom. Samtidigt har mina pjäser alltid varit politiska, och så kommer det att fortsätta vara.