Nyligen gav Alfabeta bokförlag ut Kartor, en bilderbok i storformat, tecknad och skriven av Aleksandra Mizilienska och Daniel Mizielinski, originalspråk är polska. Formen och det estetiskt inbjudande utseendet påminner om skolplanscher och skolkartor som tidigare funnits i Sverige. Färgerna i boken är mustigt dämpade, pappret är matt och grovt, det ska se gammalt ut, som en äldre kartbok. De detaljerade bilderna och teckningarna av havslevande djur såsom valar, maneter och bläckfiskar fascinerar.
Kartbilderna myllrar av djur, invånare, byggnader, maträtter med mera. Ingenting är skalenligt utan fokuserar på få exemplifierande fakta från det land som avbildas, djur, yta, huvudstad, språk och aktiviteter. I bilden av Sverige finns kända personer som Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Carl von Linné, Alfred Nobel och Anders Celsius avtecknade. Övriga tecknade människor utgör exempel på hur Sveriges invånare ser ut, vanliga namn och för Sverige typiska sysselsättningar, som att fika och dansa runt midsommarstång.
Ett helt land får naturligtvis inte plats på en kartbild i en bilderbok men det måste finnas fler förklaringar till att bilderna endast innehåller vita personer? Det är en förenklad bild av världen som illustreras i boken och det är synd eftersom det är en kartbok. Den tillhör en genre som bör sträva efter att vara sann, eller åtminstone vara konsekvent i vilken typ av fakta som ska lyftas fram.
En sådan inkonsekvent hållning i Kartor består av att de flesta kartbilderna över europeiska länder innehåller tecknade och namngivna kända personer medan flera länder i andra världsdelar inte har en enda. I kartbilderna över Thailand, Japan och Jordanien finns inga berömda eller historiska personer representerade, i Mongoliet figurerar Djingis-Khan grundare och härskare av det mongoliska riket på 1200-talet – betydligt äldre historisk person än till exempel Alberto Giacometti, skulptör från Schweiz. De afrikanska länderna Marocko, Ghana, Tanzania, Namibia och Madagaskar saknar även de kända personer och Kleopatra – den sista drottningen i det forntida Egypten – är den enda namngivna personen i landet. I Sydafrika förekommer däremot både Desmond Tutu och Nelson Mandela.
Att upphovsmakarna har valt att lyfta fram berömda personer i vissa länder men inte andra gör att läsningen av boken snarare skaver än väcker nyfikenhet och intresse. Det är svårt att inte låta tankarna vandra mot det postkoloniala perspektivet när jag försöker förstå vem boken är till för. Synen på världen formas utifrån ett västerländskt perspektiv, där Europas länder framstår som mer kunniga och utbildade i och med ett upplyftande av elitpersoner. Fram mejslas tyvärr en skevt konstruerad bild av världen som bidrar till att reproducera och skapa fördomsfulla föreställningar.
När vi ger ut böcker som tangerar gränsen mellan bilderbok och fakta är det viktigt att ha i åtanke vilken bild av världen som framställs, vilka som representeras. Det vi inte lyfter fram, det som osynliggörs, leder till att den europeiska omvärldsuppfattningen kan fortsätta att bygga på en kolonial syn på ” de andra”. Generaliseringar är farliga, i synnerhet i ett Europa som skapar yttre gränser som stänger ute och åtskiljer ett vi från dem.
I de nordiska länderna – förutom Island som också saknar berömdheter – illustreras och namnges 16 berömda män med befattningar som konstnär, designer, regissör, författare, uppfinnare med mera. Endast 2 kända personer är kvinnor, författarna Tove Jansson och Astrid Lindgren.
Kartor är egentligen en oemotståndlig bok, som en vill bläddra i länge, men vart är konstnärerna, filosoferna, poeterna, författarna, arkitekterna, regissörerna, uppfinnarna med mera från andra delar av världen än den Europeiska? Vart är kvinnorna?
