Thérèse Eriksson skrev för några år sedan Slutstation Rättspsyk om tvångsvårdade kvinnor som inte dömts för brott, tillsammans med Sofia Åkerman. Jag skickade ett mejl till Théresè för att få svar på det som är svårast att förstå.
Jag trodde att rättspsyk inte längre skulle ta emot flickor med självskadebeteende efter reportaget i Uppdrag granskning, men ser på din hemsida att patienter fortfarande skickas dit? Hur kommer det sig?
– Det finns ingen lag som förbjuder att patienter med självskadebeteende vårdas på rättspsykiatriska kliniker. I Uppdrag granskning framkom att regionkliniken i Växjö själva beslutat att inte ta emot fler patienter med självskadebeteende, men i Sverige finns flera andra rättspsykiatriska kliniker som kan välja att ta emot patienter med självskadebeteende. Rättspsyk i Sundsvall beslutade om intagningsstopp av patienter med självskadebeteende hösten 2010 (då övertog Växjö flera av deras patienter) men nu verkar de ha hävt intagningsstoppet och tar återigen emot dessa patienter.
Hur är det möjligt att icke för brott dömda tonåriga flickor, barn, ”vårdas” på samma avdelning som psykiskt sjuka vuxna som dömts för svåra våldsbrott?
– Det finns ingen lag som förbjuder att patienter som är dömda för brott vårdas tillsammans med patienter som inte är dömda för brott. I stället görs en riskbedömning och en bedömning av patientens vårdbehov som ligger till grund för var vården ska ske.
Förklara skillnaden mellan lagligt tvång och olagligt tvång? Och hur kan olagligt tvång få förekomma?
– Jag är ju inte jurist, men har arbetat mycket med frågor om tvångsvård. Alla medborgare har ett grundlagsskydd mot påtvingade kroppsliga ingrepp och frihetsberövande. I lagen om psykiatrisk tvångsvård formuleras undantag för när sjukvården i specifika situationer får använda tvång för att skydda patienten eller dennes omgivning. Det kan handla om att hindra en patient att lämna vårdavdelningen om det finns risk att hen ska ta sitt liv eller skada någon annan. De mekaniska tvångsåtgärder som får användas är bältesläggning och avskiljande. Den enda förklaring jag kan finna till att det trots detta uppstått en osäkerhet kring vilka åtgärder man får använda och inte, finns i § 17 i tvångsvårdslagen. Där framgår att chefsöverläkaren beslutar om behandling, som ska ske i samråd med patienten om det är möjligt. Frågan blir alltså: vad är behandling och vad räknas som olaglig tvångsåtgärd? I Uppdrag granskning avslöjades att man gipsat patienter för att de inte skulle skada sig själva; läkarna verkar ha sett det som en behandlingsåtgärd, men IVO betraktade det som en tvångsåtgärd som därför inte var laglig.
Behöver de här flickorna inte något slags juridiskt skydd? Som ett målsägarbiträde?
– Som tvångsvårdad har du rätt till hjälp från advokat inför förhandlingar i förvaltningsrätten som beslutar om eventuell förlängning av vårdtiden. Mellan dessa förhandlingar, som kan ske med tre till sex månaders mellanrum, har du däremot inte tillgång till något juridiskt skydd. Som patient kan du förstås alltid vända dig till IVO eller patientnämnden om du har klagomål på vården, men för många är det ett stort steg att ta som kan kännas närmas oöverstigligt under pågående tvångsvård. Jag har länge förespråkat att det på varje klinik/avdelning ska finnas ett slags patientombudsman som inte är anställd av landstinget (och därmed inte slits mellan olika lojaliteter). En sådan skulle ha som uppdrag att säkerställa att patienterna informeras om och förstår sina rättigheter, och som dessutom kan hjälpa dem att försvara dem.
