Den stora fördelen med att leva i olika kontexter är att det ger en tillfälle att ompröva sig själv, inte bara en gång utan som livsmetod. Den vardagliga erfarenheten av att vara invandrare, de språkliga murarna och de feministiska rörelsernas ojämlikhet är de frågor jag främst vill adressera. När jag situeras som invandrare i Sverige blir jag satt i ett fält av matkrelationer inom ramarna för mina vardagliga göromål. Upplevelsen understryks och förnyas varje gång som jag blir identifierad utifrån mitt ursprung snarare än mina övertygelser eller handlingar. Där visar sig maktrelationernas verkningssätt genom fördomarnas ingripande.
Som invandrare är jag exponerad för en dominerande språkbarriär som är det maktinstrument som omedelbart försvagar ens förmåga att navigera, delta och interagera på de kulturella, ekonomiska och sociala arenorna. Att överkomma den språkliga förvisningen tar tid och sker endast gradvis genom att omdefiniera och expandera intellektets språkliga spännvidd.
Under ett samtal med en kvinna med invandrarbakgrund nämnde jag att jag fortfarande inte har lärt mig svenska flytande och hon svarade: ”du har makt, du behöver inte lära dig svenska”. Integrationens väg i det svenska samhället är utan tvekan för lång för vilken invandrare som helst. Jag är absolut lyckligt lottad att ha kunnat etablera kontakter och arbeta med den svenska feministiska rörelsen tack vare min bakgrund och tidigare kontakter som spelade en fundamental roll för att jag skulle kunna kasta mig in som aktivist och komma in i en livlig feministisk värld. Alltså uppkommer följande frågor:
Hur kan en invandrarkvinna som inte har några tidigare kontakter i Sverige hitta och ansluta sig till den feministiska rörelsen?
Hur kan en feministisk rörelse som är så fundamentalt beroende av mångfald ha råd att inte inkludera invandrarkvinnors liv till sin kraft?
Jag tror att den feministiska rörelsen behöver erkänna den stora potential som finns hos människor omkring oss och ännu viktigare: omdefiniera integrationen så att den språkligt börjar verka på en mängd olika sätt.
Jag observerar dagligen hur en bild av den viktimiserade invandrarkvinnan reproduceras. Det handlar om en kvinna som är i behov av att räddas av en välvillig vit kvinna eller man. Denna bild fortsätter att reproduceras därför att den fyller en funktion. Bilden av den svaga viktimiserade invandrarkvinnan reproducerar även bilden av vita människor som goda och välvilliga räddare. För att bli av med den första bilden borde vi kanske reflektera över den andra.
På ett seminarium organiserat av en kvinnoorganisation i Sverige talade jag om att kvinnorörelser måste hjälpa varandra både hemma och utomlands. Som så många gånger tidigare övertogs denna förståelse av ömsesidighet av en ensidig vilja att hjälpa, lära ut och underlätta. Efter seminariet kom en bekant och en av värdarna fram och gratulerade men anmärkte också:
”Roligt att se dig så frisk. Det är så bra att du har flyttat till Sverige. Kommer du ihåg hur sjuk du brukade vara?”
Den ojämlika maktstrukturen är i sig farlig och reproducerar rollen som offer och rollen som räddare. Det är olyckligt att dessa roller reproduceras och bidrar till att etablera, upprätthålla och konkretisera vissa positioner.
Jag anser att den feministiska kampen inte bör vara färgblind i en mångfärgad stad. Inte glömma att vit är en färg. Ofta, om inte alltid, privilegiernas färg. Färgblindhet begränsar våra krav. Nordiskt forum i juni 2014 i Malmö gav ytterligare prov på den mångfald av vithet som jag tidigare observerat. Jag tror att den feministiska rörelsens framtid i de nordiska länderna måste göras beroende av och arbeta för nya dimensioner av samarbete och inkludering av den mångröstade och färgrika kraften som invandrare bär på.
Utifrån den reflexiva förståelsen som jag tillägnat mig genom mina erfarenheter kan jag se på den feministiska kampen i Sverige och blicka ut mot en nordisk horisont. Jag söker och längtar efter en solidaritet som inte ignorerar våra skillnader och de privilegierade och marginaliserade positioner vi har.
Att vara med om ”Women Making History” 2013-14 på Malmö museum i samarbete med Feminist Dialog, Medea på Malmö högskola och ABF har lärt mig alternativa metoder att arbeta med kvinnor och framställa levande berättelser och minnen. Det icke institutionaliserade prövande tillvägagångssättet för feministisk mobilisering där möten fått äga rum på olika platser och på olika språk, har visat oss hur dynamiska relationer kan utvecklas genom jämlikt samarbete.
Den nordiska feminismen borde inte positionera sig som hjälpare. Den borde utveckla förmågan att lära sig av andra och dela kunskaper och erfarenheter för att dess mångfald ska bli färgrik. Annars kommer den inte bli något mer än en mångfald av vithet.
