I dagens Europa blir de högerextrema vindarna allt kallare. Vi ser hur fascismen breder ut sig i land efter land och hur rasismen blir rumsren när fascistiska partier som Svergiedemokraterna tar plats i parlamenten. I den neo-fascistiska eran har rasbiologi fått lämna plats åt ett kulturessentialistisk tankesätt där den västerländska kulturen måste skyddas från yttre hot, i synnerhet Islam. Murar måste byggas och gränserna mellan Vi och de Andra blir i takt med rasistiska partiers frammarsch allt skarpare. Teater smuts bidrar till en viktig insyn i hur detta politiska klimat tar sig i uttryck och vad det får för reella konsekvenser för de som inte passar in Jimmie Åkessons blåögda Sverigedröm.

Redan i öppningsscenen märks det att det är en ensemble som har fått nog av den rådande politiska situationen. I ett inledande punknummer får vi ta del av all den vrede och frustration som dagens samhälle föder. Punken som förknippas med uppror och ilska blir ett kraftfullt uttrycksmedel som löper genom hela föreställningen. Men precis som en av skådespelarna påpekar domineras punken av vita personer och det är framför allt vita personer som använt punken som motståndsstrategi, vilket även är fallet på Teater smuts. Möjligen skulle föreställningen uppfattas som mer subversiv och nytänkande om punkbandet även bestod utav rasifierade personer. Att tre vita personer står och skriksjunger om samhällets orättvisor blir på ett sätt ytterligare ett uttryck för den vita hegemonin.

Men Teater Smuts ger även en träffsäker bild av samtiden. Det beskrivs hur lasermannen spred rädsla på 90-talet och hur skinnskallar under denna era fyllde gator och torg. Att se rasism som något förgånget är en del av den linjära historiesyn som tenderar att prägla västvärlden. Det finns en föreställning om att vi hela tiden rör oss framåt mot en mer upplyst och bättre värld. Den här föreställningen slår Teater Smuts hål på då de gör det tydligt att rasismen i allra högsta grad är närvande idag, även om den tar sig i olika skepnader. Skinnskallarna har klätt sig i kostym men är inte ett mindre hot för det. Denna skrämmande normalisering av rasism synliggörs på ett kärnfullt sätt i föreställningen.

Även den spricka som uppstår antirasister emellan görs tydlig. Det diskuteras hetsig huruvida Sverigedemokraterna bör definieras som främlingsfientliga eller rasistiska, om orsaken till Sverigedemokraternas framgångar och hur de på bästa sätt bekämpas. Som åskådare blir det smärtsamt påtagligt hur interna debatter av detta slag ibland riskerar att stå i vägen för en gemensam antirasistisk kamp. Denna frustration förkroppligas i ett dansnummer där debattörerna även med sina kroppar ställs emot varandra. I sådana stunder lyckas föreställningen med att kombinera det allvarsamma politiska budskapet med en berörande konstnärlig framställning.

Intersektionell utgångspunkt

I andra stunder funderar jag på om jag är på en föreställning eller en föreläsning. Scenerna där redogörande fakta om det politiska läget i Europa presenteras blir ibland lite väl långa. Den informativa delen av föreställningen fyller en funktion, men som åskådare känns det en aning tröttsamt att matas med siffror och politisk fakta.

Under andra mer känslobetonade delar blir jag betydligt mer betagen. Som när skådespelarnas egna erfarenheter av förtryck behandlas i en scen där varje skådespelare får ta ett steg framåt om hen aldrig har upplevt den upplästa situationen av förtryck, såsom ”Jag har aldrig blivit tagen för att vara städare i ett välbärgat bostadsområde”. I denna scen blir det tydligt hur olika förtryck går hand i hand då en rasifierad person som dessutom är kvinna hamnar längst bak. Föreställningens intersektionella utgångspunkt som även inkluderar frågor om klass, sexuell orientering, funktionsvariationer och könsidentitet bidrar till en mångdimensionell maktanalys.

Teater Smuts ger en stark skildring av ett samhälle som allt mer slits isär. I föreställningen tas Göteborg upp som ett exempel på hur djup bostadssegregationen är. Göteborg är en av Europas mest segregerade städer och vissa områden känns så långt ifrån varandra att de känns som olika världsdelar, snarare än stadsdelar. Den här sprickan tydliggörs i en scen då publiken får representera olika delar i staden genom handuppräckning. Exempelvis får samtliga i publiken räcka upp handen när boendes gymnasiebehörighet i det välbärgarde området Örgryte ska representeras. I Örgryte är nämligen behörigheten till gymnasiet 100 procent, medan det bara är 48 procent av eleverna i den bortprioriterade stadsdelen Bergsjön som är behöriga att söka till gymnasiet. Denna scen som inkluderar publikens medverkan är effektfull och det blir väldigt konkret hur ojämlikheterna i staden breder ut sig. Överlag ger den lyckade publikkontakten ytterligare en viktig känsla till föreställningen.

Hopp om en förändring

Under föreställningens gång blir den dystopiska känslan allt starkare. Framställningen av ett Europa där fascistiska tankegångar får en allt större inverkan på det politiska landskapet gör att det stundtals känns väldigt tungt och dystert. Men de energiska skådespelarna signalerar även en kampglöd som inger hopp. Det är befriande att bevittna människor som vågar vara förbannade, som rakt ut kan ropa ”Det här måste fan ta slut”. I slutdelen letar sig även ljus in från annat håll då texter från ungdomar i Angered läses upp. Det är ungdomar som längtar efter en annan värld bortom orättvisor och förtryck. De blir en påminnelse av att vi trots allt är fler som står på sidan mot fascism och rasism än de som förespråkar en sådan ideologi.

Men Teater Smuts ger även en uppmaning om att en även som vit antirasist måste se över hur en bidrar till att upprätthålla förtryck. Det blir en stark påminnelse att en som vit ständigt måste reflektera över sina vithetsprivilegier och att dessa finns på bekostnad av någon annan. Denna viktiga insyn lyckas verkligen Teater Smuts förmedla. För att understryka detta ytterligare avspeglas vi i publiken på en stor skärm på scenen. Talande nog är det nästintill bara vita personer i publiken, vita personer som en får förmoda är antirasister. Jag ser mitt egna ansikte bland de andras på skärmen och i den stunden känns det oerhört påtagligt att jag som vit cisperson har helt andra förutsättningar än personer som dagligen kämpar med förtryck av olika slag. Jag tror att vi är många som lämnar Teater Smuts med en känsla av ökad medvetenhet och en stark vilja att förändra, på så sätt kan en säga att Teater Smuts har lyckats väldigt bra.