De flesta språk har dubbelt så många negativa adjektiv och uttryck som används om kvinnor än som används om män. Det gäller även kinesiskan. Ett sätt att motarbeta detta är att ta makt över orden och skapa nya uttryck.
En som redan 1907 försökte göra detta var Shen Heyin, medredaktör för en anarko-feministisk tidskrift Naturrätt. Hon försökte skapa nan/nu, man/kvinna, som en gemensam benämning, precis som vi i Sverige lånat vårt ”hen” från finskan, där det både betyder hon och han. I kinesiskan har man tecknet ta som kan betyda både han och hon. Med detta ville hon göra det ännu tydligare.
När Shen studerade i Japan översatte hon med andra kinesiska feminister olika radikala skrifter, inklusive det Kommunistiska manifestet.
Hon ifrågasatte nationalismen som sådan och såg den som en kvinnofälla. Hon var kritisk mot att utnyttja så kallade kvinnofrågor för andra syften. Hon såg kvinnors sämre villkor som ett universellt fenomen, där själva strukturen var problemet. På grund av sitt ifrågasättande av nationalismen blev hon omstridd och bortglömd. Hennes artiklar finns med i en ny essäsamling, The Birth of Chinese Feminism Essential Texts in Transnational Theory, 2013.
Inte heller i Kina efter att kommunistpartiet tagit makten 1949 kunde hennes ifrågasättande av nationalismen inlemmas i den nya statsfeminismen. Det kinesiska kvinnoförbundet kom att bli en avdelning under kommunistpartiet. När Jiang Qing, ledaren Mao Zedong tredje fru, föll i onåd efter hans död 1976 blev de uttryck hon använde i sin feministkampanj år 1974 mot Konfucius ”fula” ord.
När Kina övergav planekonomin 1978 kunde nya tankegångar komma fram och man fick använda nya uttryck i feminismen. Liksom i andra asiatiska länder kom de första feministerna att bli de som kunde språk. I Kina blev det universitetslärare och de som studerat utomlands. Snabbt utvecklades två fraktioner inom kinesisk feminism, en som ville föra dialog med resten av världen, speciellt de radikala i väst och en som ”var sig selv nok”.
Medan dessa feministrörelser växte fram fortsatte kvinnoförbundet främst med praktiskt arbete. En av dess mest handlingskraftiga ledare var Chen Muhua som baxade fram en rättighetslag för kvinnor som antogs år 1992.
Den stora frågan som nu engagerar både kvinnoförbundet och feministrörelsen är att medvetandegöra kvinnor om sina rättigheter vid skilsmässa. Nu sker tidernas största resursöverföring från kvinnor och deras familjer till den nyskilde mannen, eftersom bostaden skrivs på honom eller att han står först på kontraktet. Då får han bostaden, även om det är hennes och hennes föräldrars besparingar. Att äga en bostad verkar nu alltmer ingå i beteckningen på manlighet, trots protester från feministrörelsen.
För föräldrar som vill försäkra sig om att deras besparingar inte är bortkastade verkar ännu det gamla ordspråket gälla, ”Hellre en handikappad son än åtta friska döttrar”!
