Statens musikverk har under tre år haft uppdraget att förbättra jämställdheten inom musiklivet. I samråd med Statens Kulturråd, Konstnärsnämnden och andra kulturinstanser har åtta miljoner fördelats på sammanlagt 28 projekt, bland annat SKAPELSEN, Femtastic Youth, Folkkollo och Jämställd repertoar. Den 11 november anordnades en konferens på Kägelbanan i Stockholm med diskussioner om dagens situation och idéer för framtida strategier. Arrangemanget utgjorde den avslutande delen i samtalsserien Musikliv i balans som pågått under uppdragsperioden.
Konferensen var kostnadsfri och välbesökt, med deltagare ur musiklivets flesta spektra. Föreläsningar och paneldebatter varvades med kortare musikinslag, varav folkmusikerna Sara Parkman och Samantha Ohlanders stod för det första. Musikverkets Ulrika Gunnarsson höll ihop programpunkterna och började med att bjuda upp den nyligen tillträdda kultur- och demokratiministern Alice Bah Kuhnke på scen för att formellt inviga tillställningen. Det här är min första invigning, berättade Bah Kuhnke entusiastiskt, och poängterade i sitt anförande att regeringen avser att driva en feministisk kulturpolitik. Kulturmedlen stärks med en kvarts miljard jämfört med förra året och de kulturpolitiska prioriteringarna handlar om ”förutsättningar, tillgänglighet och delaktighet”.
Intersektionalitet
Ett uttalat tema för dagen var intersektionalitet, ett ämne som dagens första talare Lina Thomsgård snuddade vid. Framför allt berättade hon dock om SKAPELSEN, det projekt hon leder för att skriva in kvinnor och andra förbisedda i musikhistorien. Hon betonade att de inte är först på bollen, med en passning till föreningar som KVAST, IMPRA samt Marie Selander (som skrev boken Inte lika viktigt härom året), däremot har just Skapelsen rönt mer uppmärksamhet än många tidigare satsningar. Thomsgård tror att det beror på flera saker, som att de är uppbackade av SKAP, enkelheten i att ha en sajt där folk själva kan tipsa om vilka de vill skriva in i historien, men också att ”just nu håller nåt på att hända”. Det finns en vilja och möjligheter som inte funnits tidigare, menar Thomsgård.
Två vitt skilda genrer möttes när tonsättaren Tebogo Monnakgotla och sångaren Tove Lind – främst verksam inom dansband och coverband – gör någon form av ömsesidig intervju på scenen. Monnakgotla redogjorde för den stereotypa bild av tonsättaren som finns (död, vit, geniförklarad man) och hur den står i vägen för många att ens tänka tanken på att komponera.
Tove Lind berättade å sin sida att hon genom karriären aldrig träffat en kvinnlig instrumentalist, eller en färgad musiker över huvud taget, på dansbandsscenen. Hon påpekar också att det är en del av musiklivet som sällan ges uppmärksamhet, trots att det är en genre som verkligen lyssnas på av de breda massorna. Således finns det all anledning att den får komma med i diskussioner om jämställdhet och representation.
Intersektionaliteten närmades på allvar i Fredrik Bondestams föreläsning, som var mer galghumoristisk än akademisk. ”Allt har med kön att göra”, slår Bondestam fast, men sedan måste vi lyfta blicken och se den intersektionella utmaningen. Vi har en helt ny aktivism och rörelse idag, menar Bondestam, som är forskare i genusvetenskap och sociologi. Det som hänt är att normkritik vuxit fram, vi identifierar inte avvikaren från normerna utan vi pratar om själva normerna. Vi måste arbeta med kön kontinuerligt, men inte enbart kön, är mantrat som Bondestam förespråkar.
Janan Zapata, verksam vid Göteborg Artist Center, följde upp med en mer ingående kartläggning av begreppet intersektionalitet. Att det är ett verktyg för att bättre kunna analysera makt. Relationen jämställdhet-intersektionalitet är inte helt friktionsfri, konstaterar hon. Den som har identifierat sig med feminismen och sin position som kvinna tycker kanske inte det är roligt att se sig själv som den som har makt. Men utmaningen ligger i att fördjupa och bredda feminismen, inte byta ut den mot något helt annat, menar Zapata.
Att vara medveten om sina privilegier
I dagens första paneldebatt diskuterades nya perspektiv på jämställdhet i musiklivet. Här deltar Länsmusikchef Dag Franzén, Gotlandsmusiken, som konstaterar att det finns en viss konservatism ute i landet. Sara Parkman, som också är radiojournalist och aktivist, ser det som ett framsteg att många från Kungliga Musikhögskolan finns på plats, det hade inte varit fallet för några år sedan. (Parkman startade en normkritisk grupp under sin studietid på KMH.) Vanja Steinholz som skriver för nättidningen Equalizer ser också en positiv utveckling, men det går långsamt och det finns fortfarande ”vallgravar” mellan olika grupper och vissa instrument och genrer. Parkman framhåller att det också är en fråga om klass och om stad kontra landsbygd. Man bör också ifrågasätta begreppet ”kvalitet”.
Det gäller att vara medveten om sina privilegier, säger Steinholz apropå det intersektionella perspektivet, och Franzén talar om självrannsakan. Ändå lyckas både han och Osiel Ibanez från Selam, som driver många internationella projekt, vid flera tillfällen tala tämligen svepande om ”Afrika” och kvinnors plats i musiken där.
Efter lunchpausen (arrangören bjuder hedervärt nog på all förtäring under dagen) är det åter till akademin via föreläsning av Eva Amundsdotter, genusforskare vid Karlstads universitet. Hon utgår från sin avhandling Att framkalla och förändra ordningen, och ger exempel från olika organisationer som hon studerat. Likt Fredrik Bondestam har hon inte forskat specifikt på musiklivet, utan bidrar med mer generella insikter och metoder.
Direkt från musiken kommer dock Josef Eriksson, gitarrlärare vid Sundsvalls kulturskola. Han driver också projektet Kulturskola på lika villkor och berättar om sina erfarenheter därifrån, hur han som lärare exempelvis påverkar elevernas sätt att spela beroende på hur han bemöter dem.
Motstånd och förändring
Dagens andra panel diskuterar motstånd och förändring. Medverkar gör bland andra Lisa Lundgren, som arbetar med ett av de projekt som fått medel från Musikverket, Makten över musiken. Det är ett mentorsprogram för unga kvinnor som ska hjälpa dessa till mer inflytelserika positioner i det kommersiella musiklivet. Motståndet hon möter i sin bransch består oftast i uppfattningen att ”[ojämställdhet] är inte ett problem”. Maria Eklund är dirigent och representerar KUPP (Kvinnor upp på pulten) och hon riktade mycket kritik mot Kungliga operans chef Birgitta Svendén: Operan anställer kvinnor i alltför liten utsträckning, och när de gör det väljs oftare internationella dirigenter. Svendén försvarar sig genom att nämna några namn på kvinnor i repertoaren och åberopa kvalitetsargumentet. Örjan Fahlström, professor vid KMH, ser som ett framsteg att de nu har sin första kvinnliga rektor i Cecilia Rydinger Alin. Han blir dock snabbt rättad av publiken, Gunilla von Bahr var rektor 2000-2006.
Tebogo Monnakgotla gör ett inpass från publikplats och menar att man ska passa sig för stereotyper, som att till exempel opera endast tilltalar något slags överklass, och Sara Parkman tycker att man bör sluta prata om fin- respektive fulkultur över huvud taget.
Dagen avslutas med att publiken får komma med frågor och önskemål, att diskuteras i den sista programpunkten och att vidarebefordra till kulturdepartementet. Efter att Nino Ramsby framfört både musik och hållt en snabbkurs i könsterminologi hinner några av punkterna avverkas i den sista panelen som består av hela åtta medverkande, modererade av Birgitta Englin. Hur ska ni göra för att det här ska bli en institutionaliserad kunskap? frågar hon Staffan Forssell från Kulturrådet.
Hans svar blir att det ska utövas påverkan på de arbetsgrupper som bedömer hur medlen fördelas, samt noggrann uppföljning och att ställa iskalla krav. Alfons Karabuda från SKAP är inne på samma linje, statliga pengar eller EU-pengar ska inte delas ut om det inte finns en jämställdhetsplan. Det kan räcka att bara ställa frågan, hur många män och kvinnor som är inblandade i produktionen, säger Stina Westerberg. Då är frågan uppe och måste reflekteras över. Och det brukar gå lätt att rätta till en skev representation om det finns pengar att hämta, konstateras det från flera håll. För Ingmari Pagenkemper blir frågan hur privata aktörer ska stå upp för de här frågorna, när finansieringen kommer från biljettförsäljning, och inte genom statliga medel. Karabuda påpekar att det inte bara är kvinnor eller andra som är exkluderade, det gäller även genrer. Den kommersiella musiken får till exempel inga som helst medel för att kunna utvecklas, samtidigt som den angår flest.
Att musiklivet inte är helt i balans tycktes det råda enighet om, och hos dem som var på plats fanns också viljan till förändring. Med föga upplyftande rapporter från Jämställd festival i färskt minne kan en undra över den viljans bredare förankring, eller snarare hur fast gjutna våra förutfattade meningar, medvetna eller ej, om vem som ska ta plats på scen egentligen är.
Allra sist gjorde Cleo och ett par av hennes unga adepter från Femtastic Youth ett uppträdande, med en låt som tjejerna skrivit under en workshop så sent som i helgen. Det vore inget mindre än en skandal om deras plats plats på scenen i framtiden blir annat än självskriven.
