En av de många aspekter som gör Afia Nathaniel till en unik filmregissör är hennes gedigna kunskaper och långa bakgrund inom akademien. Det är ovanligt att en filmregissör har, utöver sina fem års filmstudier vid topp universitetet Columbia University, två kandidatexamina i matematik respektive datavetenskap. Några filmskolor fanns inte i Pakistan under hennes studietid, berättar hon.
– När jag blev klar med min examen tänkte jag att den enda platsen i Pakistan där jag kunde utforska mitt skrivande var genom marknadsföring. Jag jobbade med radio, tv, skrev reklamjinglar. Det gav mersmak för hur det går att berätta saker inom trettio sekunder eller mindre och det var min enda ingångspunkt.
Efter några år på en marknadsföringsbyrå sökte sig Nathaniel till en mer internationell organisation. Hon fick en praktikplats på YWCA, en feministisk organisation som arbetar för flickors och kvinnors rättigheter världen över.
– Det var en fantastisk plats att få uppleva kvinnors kraft, deras berättelser och deras arbete. Jag började skriva och lärde mig skriva filmmanus, det var här jag hörde berättelsen om modern som var på flykt med sin dotter som blev en idé i mitt huvud. Tiden jag tillbringade på YWCA blev som en katalysator för andra berättelser.
Lång resa
Arbetet på YWCA föranleddes inte av ett feministiskt ”uppvaknande”, kvinnors styrka hade alltid varit ett närvarande element i regissörens liv. Hon berättar att hon kommer ifrån en matriarkalisk familj, förvisso med medelklassbakgrund, men där kvinnor alltid varit hårt arbetande och uppoffrande för att nå den positionen de har.
– Feministen i mig har alltid funnits där eftersom jag hade sådana förebilder. Jag har aldrig medvetet kallat mig feminist tidigare men jag antar att det är vad jag är.
Efter arbetet på YWCA erbjöds hon att studera film vid Columbia. Det var då resan som lett till hennes debutfilm Dukhtar började. Men vägen har varit lång och att filmbranschen skulle bli jämställd ser hon inte ske inom en snar framtid.
– Filmbranschen är väldigt vinklad och det mesta sett ur ett manligt perspektiv, jag tror att jämställdhet är långt bort. I framtiden. Jag ser det inte ske just nu, det är en kamp så att säga.
Reell förändring
Dukhtar är såväl ett konstnärligt projekt som ett politiskt ställningstagande. Problemet med barnäktenskap har länge legat under ytan i offentlighetens Pakistan, enligt Nathaniel. Genom Dukhtar har hon försökt öppna för dialog om barnäktenskap som samhällsproblem.
– Min tanke var inte enbart att göra en film, utan också öppna en dialog om problemet med barnäktenskap. När vi lanserade Dukhtar i Pakistan genererade den per automatik mycket debatter och diskussioner, inom filmindustrin, bland journalister och bland publiken. Bland våra fans, vi har många fans på Facebook. Jag tror att det skapades mycket medvetenhet i och genom media i samband med detta slags påverkansarbete och jag tror att det fungerade som ett startskott för reell förändring. Hur det sedan ska omvandlas i handling, det tror jag inte är upp till mig att göra på egen hand. Det är något som ligger i lagstiftarnas händer, i folkets händer.
I arbetet med Dukhtar var det en utmaning att bli finansierad eftersom huvudkaraktärerna utgörs av två kvinnor, berättar Afia Nathaniel. Detta samtidigt som projektet utanför Pakistan riskerade att uppfattas som ”för utländskt” eller ”för riskabelt”, då Pakistan inte är känt för sin film. Fördomarna hindrade dock inte regissören från att berätta den historia som hon ville skildra och stereotyper har hon undvikit genom att nyansera såväl karaktärerna som berättelsen.
– Det är väldigt lätt att stereotypisera berättelser som denna, men jag tror att just den här filmen skiljer sig från dessa stereotyper, särskilt genom sättet som jag har skapat de manliga karaktärerna utifrån ett kvinnligt perspektiv.
Kan inte säga nej
En scen skildrar en uppgörelse i vilken fadern tvingas ge bort sin dotters hand i äktenskap. Skådespelaren som spelar fadern har erfarenheter av sådana uppgörelser i det verkliga livet.
– När han blev en del av vårt team så ville jag att han skulle utgå ifrån sina upplevelser och sättet han utför scenen på är väldigt trovärdigt. I slutet av scenen fokuserar kameran på honom allt emedan han kämpar i tystnad. Och man vet om att det här inte är det han vill, men eftersom han står emot en man med mer makt, kan han inte säga nej. Ett nej skulle innebära att offra livet på många andra gruppmedlemmar, så han offrar ett liv men räddar desto fler. Filmen visar att det här är en mycket komplicerad fråga, att det inte bara handlar om ett patriarkaliskt samhälle utan snarare en komplicerad situation, för vilken han med nödvändighet måste ge efter.
Nyanseringen av de manliga karaktärerna och styrkan hos de kvinnliga protagonisterna går emot de vanliga stereotyperna som annars kan appliceras. Nathaniel betonar dessutom att hon med filmen vill hylla var hon kommer ifrån.
– Filmens inramning, färgerna, sången, dansen, genom dem känner jag att jag har varit lojal mot min kultur och samtidigt skapat något som inte är på något sätt ett stereotypiskt sätt att hantera denna fråga [barnäktenskap]. Det finns många olika sätt genom vilka man kan berätta en historia, men det här är vad som kändes rätt för mig.
Att filmen trots det hårt nedlagda arbetet ska uppfattas som stereotypisk inför en västerländsk publik, eller fördömas i Pakistan, är inget som Nathaniel låtit sig hindras av.
– Länge med den här filmen, var jag rädd för hur den skulle uppfattas och tolkas (i Pakistan), det var en rädsla för mig. Men allt eftersom jag jobbade med filmen genom åren och fick stöd för den, mitt skådespelarteam och min producent blev delaktiga, de gav mig modet att fortsätta. Då handlade det inte enbart om mig längre, det handlade då om ett större team som trodde på något och den passionen och energin hjälpte oss att gå vidare och bryta loss från den fruktan som jag bar på.
Kreativitet och pragmatism
På frågan om vad som varit den bästa upplevelsen genom skapandet av Dukhtar återkommer sammanhållningen i teamet.
– Den bästa erfarenheten… Minnet av inspelningen, vi var på resande fot i två månader, mitt i vintern i ett område som är väldigt omdiskuterat och ganska tufft. Det faktum att vi var en grupp människor som aldrig hade jobbat tillsammans tidigare, vilka kom samman som en stor dysfunktionell familj, skrattar Nathaniel.
Resandet var också den stora utmaningen i själva skapandeprocessen. Filmteamet fick förhålla sig ödmjukt till oundvikliga förändringar: ljuset, vädret, den omgivande politiska situationen. Afia Nathaniel erhöll utöver rollen som regissör även rollen som producent.
– Utmaningen låg i gapet mellan min kreativa och min pragmatiska sida och eftersom jag stod på båda positionerna var det lite kämpigt för den kreativa sidan ibland. Jag kunde säga: jag har inte budgeten att kunna genomföra det här, men rent kreativt måste detta ske, hur ska jag göra? Sådana slags saker man brottas med själv och hanterar själv.
