"I think Tahrir Square – that is a piece of art." Så uttrycker sig den egyptiska skådespelaren Solafa Ghanem. Citatet ringar bra in föreställningen Revolutions tema om förhållandet mellan politik och konst. Med dokumentära inslag, dans och musik skildras det politiska läge som bröt ut i Egypten 2011. Vi får ta del av ett Kairo som brinner och ett helt land som är i uppror. Det beskrivs hur tårgasen skingras bland demonstranterna på torgen och hur det avstängda nätet avskärmar den egyptiska befolkningen från omvärlden. Vi delges hur kaotisk situationen är i landet med brist på både mat och vatten. På så sätt ger föreställningen en stark lägesbeskrivning och en viktig inblick i utvecklingen av den arabiska våren. Regissören Charlie Åström var själv på plats i Egypten när revolutionen bröt ut och han har använt sina egna upplevelser för att sätta en personlig prägel på föreställningen.
Som publik sitter du på själva scenen där föreställningen äger rum, vilket suddar ut gränserna mellan ensemblen och åskådarna. Det krympta avståndet inger en känsla av att du som åskådare är väldigt närvarande i föreställningen. Trots det lyckas inte Revolution med att riktigt nå mig. Visst är vissa dansnummer estetiskt tilltalande, men scenerna blir stundtals utdragna och ibland är det svårt att finna en röd tråd emellan dem. Ämnesvalet är väldigt intressant, men dess potential användas inte till fullo då det mest skrapas på ytan. Exempelvis tas det upp hur förtryck även existerar i ”världens bästa land Sverige”. Det berättas hur en uppväxt i en dysfunktionell missbrukarfamilj kan se ut, men det är en kort historia som lämnas därhän och inte riktigt knyts ihop med resten av föreställningen. Det är synd för en tydligare skildring av människors gemensamma känsla av förtryck världen över hade kunnat bli en intressant vinkel. Istället blir det en aning spretigt att mitt i berättelsen om Egypten kastas till Sverige för en kort stund.
Vittnesmål
Under föreställningen får vi även ta del av videointervjuer med kreativa utövare och aktivister i revolutionens Egypten. Dessa sektioner fyller på ett sätt en funktion då vi ges en inblick i hur dessa personers liv och arbetssituation påverkats av det politiska läget. Bland annat beskriver en kvinna hur hon och ett flertal av hennes kvinnliga vänner utsatts för övergrepp under demonstrationerna. Här blir det tydligt att patriarkala strukturer går att finna även bland de som kämpar för en god sak och hur en som kvinna alltid har flera förtryck att tampas med. Det är även under dessa videouppspelningar som förhållandet mellan konst och samhällsutveckling behandlas. I övrigt utforskas inte detta samband på ett speciellt djupgående sätt i föreställningen. De intervjuade personerna har många intressanta infallsvinklar och synpunkter, men det är tänkbart att det skulle bli mer berörande med en konstnärlig gestaltning av frågan istället för bara en uppspelad diskussion.
Revolution lyckas dock bättre i sin skildring av hur mycket människor måste offra för kampen. Under en scen ropar en ifrån ensemblen ut i en megafon att aktivisterna ska fortsätta om de så måste krypa för att komma framåt, detta medan en efter en av de andra faller ner mot marken. Här blir det tydligt hur människors kamp för frihet handlar om liv och död. Denna scen är kraftfull och berörande, dessvärre har ljudkvalitén sina brister och det är stundtals svårt att uppfatta vad som sägs. Detta är ett problem som fortlöper under hela föreställningen, vilket drar ner helhetsintrycket ytterligare. Efter en knapp timme avslutas föreställningen på ett väldigt abrupt sätt och jag lämnar lokalen något besviken.
