Överallt i världen är kvinnor helt beroende av att det finns andra kvinnor – släktingar och hemhjälp – som ställer upp och tar hand om barn och/eller hushåll för att de ska kunna ta sig in på arbetsmarknaden och bidra till försörjningen. Många av de kvinnor som möjliggör inträdet på arbetsmarknaden är migranter. De har i sin tur ofta lämnat sina barn och hem i andra kvinnors vård – det har bildats en omvårdnadskedja.

Häromåret var jag i Paris tillsammans med min då två-åriga dotter och vi tillbringade en en stund varje dag i lekparken i kvarteret där vi bodde. Jag var oftast den enda vita mamman medan de övriga kvinnorna hade afrikansk bakgrund och var där tillsammans med vita barn – de jobbade helt enkelt.

Efteråt berättade min franska kompis att de franska myndigheterna ofta förslog migrantkvinnorna och även fransyskor med föräldrar födda i ett afrikanskt land att ”ta hand” om barn i hemmet för att de på så vis skulle kunna få en inkomst, knappt tillräcklig att leva på, eftersom det är så svårt för många av dem att hitta något annat jobb.

Myndigheterna hade helt enkelt gett upp hoppet om att kunna göra något åt de hinder som grundar sig på diskriminerande strukturer och istället pushade de kvinnorna in i en ofrivillig position, svår att ta sig ur, särskilt som migrant utan socialt nätverk och språkkunskaper.

Det är resultatet av en politik som inte satsar på att bygga ut offentlig barnomsorg, utan istället ger bidrag till låginkomstfamiljer för att de ska kunna lösa situationen bäst de kan.

I flera länder i södra Europa är familjerna, eller rättare sagt kvinnorna som ofta är huvudansvariga för barn och hem, helt beroende av utländska migrantarbetande kvinnor i de fall släkten inte kan ställa upp och stå för barnomsorgen. Den offentliga barnomsorgen innan skolåldern är i stort sett obefintlig. Det är familjernas ansvar att lösa omvårdnaden av barnen. Sverige är ett av några få undantag när det gäller omfattande offentlig barnomsorg. I USA har de som väljer att skaffa barn inte rätt till en enda betald föräldraledig dag.

Kvinnorna som står för omvårdnaden är antingen inhemska – från landsbygd till stan – eller som i Europa och USA från ett annat land. De är dåligt betalda, saknar grundläggande rättigheter och arbetar inte sällan under slavliknande förhållanden.

Människorättsorganisationen Human Rights Watch skriver i sin rapport Swept Under the Rug: Abuses against Domestic Workers Around the World att hembiträden löper stor risk att utsättas för psykiskt, fysiskt och sexuellt våld. Det beror på att de är isolerade, att det råder en, ofta extrem, maktobalans mellan arbetsgivaren och hemhjälpen, brist på information och kunskap om vart de kan vända sig för att få hjälp och rädsla för att förlora jobbet.

Trots de dåliga arbetsvillkoren och usla lönerna är det fler och fler kvinnor som migrerar och hamnar som hemhjälp hos andra rikare familjer.

Feminisering av migrationen

Det pågår en feminisering av migrationen. Hunger, fattigdom, brist på jobb och samtidigt nödvändigheten att ge barn mat, kläder och skola eller hjälpa ett syskon eller en sjuk släkting tvingar fler och fler kvinnor ut i migration.

Enligt Rhacel Salazar Parreñas som är professor i sociologi vid universitetet i södra Kalifornien (USC) lever vi i en global ekonomisk och patriarkal struktur som gör att kvinnors migration borde orsakas av och förstärker redan existerande ojämlikhet grundad på kön, ras och klass.

Salazar Parreñas har framför allt uppmärksammats för sin forskning kring migration och genus med fokus på ”omvårdnadskedjan” (”care chain”) i vilken hon fokuserar på den internationella uppdelningen av reproduktivt arbete, det vill säga obetalt arbete som är nödvändigt för att livet i en familj ska fungera.

Den internationella uppdelningen av reproduktivt arbete visar att kvinnors möjlighet att ta sig in på arbetsmarknaden är avhängig möjligheten att kunna köpa arbetskraft av andra kvinnor för att få hjälp med hem- och omvårdnadsarbetet.

Salazar Parreñas forskning visar att en yrkesarbetande infödd kvinna i till exempel Italien och USA kan börja arbeta eftersom hon kan betala en migrantkvinna för att ta hand om hennes barn och migrantkvinnan kan in sin tur migrera tack vare att andra kvinnor som hon kompenserar ekonomiskt finns där för att ta hand om hennes barn.

På så vis resulterar migration av hushållsarbetande kvinnor i nya direkta och ojämlika relationer mellan kvinnor.

Genus och migrationsforskning

Genus och migration är fortfarande ett marginaliserat område inom migrationsforskningen och det som finns domineras, enligt Rhacel Salazar Parreñas, i alla fall i USA av konstitutionen av genus i migration, det vill säga med fokus på sociala och kulturella skillnader mellan kvinnor och män utan hänsyn till rådande ojämlikhet.

Salazar Parreñas menar att studier av genus och migration inte är feministiska om de inte tar hänsyn till rådande ojämlikhet i samhället och att dessa spelar en avgörande roll i migrationsprocesserna.

Den viktiga frågan för henne är ”hur ojämlikhet mellan könen påverkar erfarenheten av migration”, och hon undersöker även hur ojämlikhet mellan kvinnor har framkallats av just kvinnors migration.

Hon bidrar helt enkelt med ett feministiskt perspektiv till forskningen om genus och migration.

Den första feministiska migrationsforskningen kom under 1970- och 80-talet och var då koncentrerad på att lyfta fram kvinnors berättelser och erfarenheter för att kompensera för ett tidigare osynliggörande av kvinnor inom migrationsområdet.

Under sent 80-tal och i mitten på 90-talet kom det som har kommit att kallas genus och migrationsforskning, i vilken forskarna undersökte hur genus påverkade kvinnors och mäns skilda erfarenheter från migration. Samt hur genusrelationer påverkades under migrationsprocessen.

Salazar Parreñas sammanfattar slutsatsen av den här forskningen: ”migration leder till ökad jämställdhet mellan män och kvinnor, utifrån premissen att det mottagande landet är mer jämställt än det land migranten har lämnat.” Ett resultat hon ifrågasätter.

I samband med den tredje fasen, som inleddes i början av 2000-talet, började genus ses som ett grundläggande element av migration. Genom att närmare granska genus i förhållande till inträde på arbetsmarknaden, etniska företagsenklaver, medborgarskap, sexuell läggning och etnisk identitet blev det tydligt hur genus spelar roll i det dagliga livet såväl som i politiska och ekonomiska strukturer.

Salazar Parreñas menar att ojämlikheten mellan könen kontrollerar och avgör kvinnors erfarenheter av migration samtidigt som den samverkar med faktorer som ras, klass, nationalitet och sexuell läggning. Hon understryker vikten av att undersöka hur patriarkatet – könsojämlikheten – förstärks i migrationsprocessen.

Salazar Parreñas som själv är född i Filippinerna men har bott i USA i 30 år har forskat mycket med fokus på filippinska migrantkvinnor på olika platser i världen, forskning som inkluderar genus, klass och ras. Hon har i en studie, Servants of Globalization (2001) om hushållsarbetande kvinnor i Rom och Los Angeles, försökt visa hur det bara handlar om att kvinnor rör sig från ett ojämlikt system till ett annat.

En kvinna som flyr från en man som behandlar henne illa i hemlandet möter bara en annan uppsättning problem grundade på samma patriarkala struktur i det nya landet. Salazar Parreñas beskriver till exempel hur en segmenterad arbetsmarknad i Italien i princip hänvisar alla migrantkvinnor till hushållsarbete.

Salazar Parreñas forskning visar framför allt att kvinnor världen över delar en tung börda vad gäller reproduktivt arbete. Den dubbla bördan har uppstått på grund av att män tar otillräckligt ansvar för hemarbetet. Men det är enligt Salazar Parreñas även ett direkt resultat av en nyliberal politik. Hon ser ett samband mellan strukturanpassningspolitik i syd – med stora neddragningar i offentlig sektor som följd – och välfärdsreformer i nord – som inneburit en privatisering av välfärdssektorn – och kvinnors ökade arbetsbörda.

De globala åtstramningarna har lett till ökad arbetsbörda i hemmen för kvinnor samtidigt som den globaliserade ekonomin ställer krav på kvinnors inträde på arbetsmarknaden.

Salazar Parreñas bidrar även till att visa att när klass, ras och sexuell läggning läggs till kön så skiljer sig konsekvenserna för kvinnor världen över. Men hon nöjer sig inte där utan menar att vi även måste ta hänsyn till alla tänkbara sociala relationer som definierar migrantkvinnornas särskilda erfarenheter. Hon avser alla relationer under migrationsprocessen inte bara mellan kvinnor och män utan även mellan migrantkvinnorna och deras ofta kvinnliga arbetsgivare i hemmen.

Sedan den där veckan i Paris har jag ofta tänkt tillbaka på det jag såg i lekparken. Jag har funderat kring kvinnorna, vilka berättelser de bär på. Kanske beror det på att jag själv har flyttat till ett land där offentlig barnomsorg är obefintlig och det enda alternativet är privatskolor som erbjuder undervisning tre timmar per förmiddag. Det innebär att vi betalar två kvinnor som turas om att ta hand om våra barn på eftermiddagarna. De är guatemalaner och våra barn européer. Jag har själv blivit en del av ”omvårdnadskedjan” som Salazar Parreñas skriver om och är mot min egen vilja – men likafullt – arbetsgivare i mitt eget hem.